Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det finns inte en enda bedömare av internationell politik som skulle kunna peka på ett exempel där Trumps möten med utländska dignitärer har varit framgångsrika. Det har flera orsaker. En är att Trump inte är det minsta intresserad av att förbereda mötena. En annan är att han rensat USA:s utrikesdepartement på säkerhetspolitiska experter och erfarna tjänstemän för att istället överlåta arbetet på affärsmän och amatördiplomater som Steve Witkoff och Jared Kushner.
Xi och Putin har däremot en rutinerad kader av diplomater och säkerhetsexperter, så för dem är Trump ingen match. Det visade sig tydligt under förra årets möte i Alaska, där Putin lyckades få Trump att gå med på en fredsplan som innebar Ukrainas kapitulation. Inte heller de många mötena med Xi har varit särskilt framgångsrika, mer än att Trump har tvingats backa ur de mest extrema formerna av handelskrig.
Mötet i Shenzhen har redan kallats för ”Jalta 2”, efter det avtal om en uppdelning av Europa i intressesfärer som Josef Stalin, Franklin Roosevelt och Winston Churchill slöt under en konferens på Krim i februari 1945.
Det är inte känt exakt vad de tre ledarna ska diskutera. Bland de möjliga ämnena finns AI, handelsfrågor, Ukrainakriget och kärnvapennedrustning. De två senare sakerna är Xi förmodligen mindre benägen att diskutera. Kina är, vid sidan av Iran, Rysslands viktigaste uppbackare i kriget mot Ukraina, men det vill ledarna i Peking inte medge. Och när det gäller kärnvapen är Kina i färd med att rusta upp sin arsenal med målet att nå ikapp USA och Ryssland. Då vill man inte hindras genom att förhandla om rustningsbegränsningar.
Det finns likheter men också stora skillnader mellan ”Jalta 1” och Shenzhen. Den gången var det andra världskrigets segrarmakter mot Nazityskland som gjorde upp om ordningen i världen. Men dagens USA, Kina och Ryssland har inte varit allierade eller vunnit gemensamma krig. USA och Ryssland har däremot fastnat i varsitt krig (Iran och Ukraina) som de hittills inte har lyckats vinna.
Den nya efterkrigsordningen gick ut på att de två politiska systemen, kapitalismen och kommunismen, fick behärska var sin del av världen. Den så kallade terrorbalansen, som grundades på de två supermakternas kärnvapenarsenaler, förhindrade ett nytt världskrig. Det skedde på bekostnad av de mindre länder som befann sig inom USA:s och Sovjetunionens intressesfärer.
Efter Sovjetunionens sammanbrott och det kalla krigets slut framstod USA som den enda supermakten. I början av 2000-talet togs Vita huset över av en grupp neokonservativa tänkare som förespråkade exklusivt amerikanskt ledarskap. Den drömmen smulades sönder i de katastrofala krigen i Afghanistan och Irak.
I dag ligger denna världsordning i dödsryckningar. Det förnedrade Rysslands revanschlust ledde till ett anfallskrig mot Ukraina, och Kina klev fram som USA:s globala huvudmotståndare. Drygt 80 år efter FN:s grundande bryr sig ingen av stormakterna om att respektera den internationella rättsordning som de själva var med om att fastställa i en rad internationella konventioner.
Shenzhen har alltså vissa beröringspunkter med det ursprungliga avtalet i Jalta. De tre ledarna som möts i den sydkinesiska staden är ense om att världens mäktiga ska bestämma över de mindre länderna. Det är just det som avtalades i Jalta: USA och Storbritannien lät Stalin få makten över större delen av Öst- och Centraleuropa, inklusive Polen, trots att det var Hitlers anfall mot Polen som drog in Storbritannien i världskriget.
Nu befarar Volodymyr Zelenskyj att USA genom att ställa sig på samma sida som Ryssland och Kina är på god väg att förråda Ukraina.
För att ingen skulle missa vad Ryssland strävar efter uttryckte sig Vladimir Medinskij, som Putin hade sänt till Abu Dhabi som chefsförhandlare i Ukrainafrågan, så här i rysk tv:
– Uppgiften är att skapa ett heltäckande system för övergripande säkerhet i Europa, som kan utgöra ett nytt, modernt Jalta eller Potsdam. Om vi lyckas skapa ett sådant säkerhetssystem kan vi säkra freden i Europa i årtionden, kanske till och med århundraden.
I vilken mån de tre presidenterna även kommer att diskutera ett globalt säkerhetssystem återstår att se. Trump kan framställa sig som en respekterad internationell storspelare. Men mot sig har han den allt tätare kinesisk–ryska alliansen, där Kina är den starkare parten.

