Grinden med den lilla skylten är skev. Kyrkogården i byn Kengis intill Torneälven är igenvuxen av sly. Det gör författaren Mikael Niemi irriterad.
– Jag skulle faktiskt vilja kalla det tragiskt. Det är ett förfall, säger han.
Mikael Niemi har ägnat ansenligt med tid åt att studera väckelsepredikanten och botanikern som så ihärdigt kämpade mot rusdryckernas fördärv. Författaren tar oss med till platsen där Lars Levi Læstadius, död år 1861, fördes till sin (första) eviga vila.
– Han talade länge och målande med liknelser och bilder som gick rakt in i folks hjärtan. När människor fick höra om helvetet och synderna på sina egna språk gick det in så starkt, säger Mikael Niemi.
Læstadius behärskade finska, nordsamiska, lulesamiska och svenska. Utifrån sin egen enkla uppväxt på ett småjordbruk kunde prosten förstå och spegla följarskarans vardag, berättar Mikael Niemi.
– Förmodligen visste han vad det var att svälta, frysa, gå vilse och jobba hårt med kroppen. Han stod på de fattigas sida, men var absolut inte socialist. Han var konservativ men inte på det sättet att överheten hade rätt.
Lars Levi Læstadius grävdes upp och fördes till sin andra eviga vila i Pajala. Även kyrkan flyttades från byn där ett järnbruk hade varit i drift fram till år 1879. I Kengis finns bara några hörnstenar kvar. I kyrkans ställe strävar en grupp ungtallar mot himlen.
Kanske rätt åt prosten, ett slags ödets ironi, att inte lämnas i fred efter döden, resonerar Niemi.
– Han var ju med och plundrade gravar åt forskare som ville ha ”lappskallar”, som de sade på den tiden, till rasbiologisk forskning. Det tyckte jag var viktigt att ha med i min bok, så att han inte bara blir en hjältefigur. Han hade också sina andra sidor, säger han.
”Koka björn” gavs ut för åtta år sedan. Verkliga skeenden och personer placeras i en kriminalroman med mysterier och ond bråd död. Prostens intresse för vetenskap blir en superkraft när Niemi gör honom till utredare och kriminaltekniker. Med fosterpojken Jussi som sidekick sopar han mattan med en svajig länsman.
Boken har blivit tv-serie i sex avsnitt, och visas i dagarna på Disney+. Predikanten gestaltas av Gustaf Skarsgård. Rollistan rymmer även namn som Pernilla August, Magnus Krepper, Emil Karlsen, Simon J Berger och Jonas Karlsson.
Är det svårt att släppa kontrollen när en bok blir film?
– Nej, inte alls! Hur skulle jag kunna tycka det? Det är Sveriges bästa skådespelare som gör det här. Inte har jag något särskilt att lära dem, säger Mikael Niemi.
Han beskriver Lars Levi Læstadius som en dåtida rockstjärna.
– Han blev anmäld för att det var så stökigt på gudstjänsterna. Det beslöts att han skulle hålla två gudstjänster: först en där det skulle vara lugn och ro och sedan en som var mer rock’n’roll.
Han berättar med iver. Om samtal över sekler varit möjliga utanför litteraturens hägn, hade Mikael Niemi väldigt gärna slagit sig i slang med prästen.
– Jag vet exakt vad jag skulle säga för att väcka hans intresse, säger han.
Det var med ”Populärmusik från Vittula” som Mikael Niemi nådde en stor publik. Boken som gavs ut i millennieskiftet blev film och belönades med Augustpriset. Sedan dess har han rört sig mellan genrer. I sin senaste roman ”Sten i siden” skildrar han vägstrejken i Pajala år 1931. En bok som han känner sig särskilt stolt över.
– Just för att den är så omodern. Det är nästan ingen som skriver arbetarlitteratur längre, säger han.
Tornedalsförfattaren har hunnit fylla 66 år. Med stigande ålder kryper det förflutna närmare inpå.
– När man är ung skriver man om sig själv, så var det för mig i alla fall. Man vill ha kärlek, hitta en partner, bli bekräftad. Sedan börjar man skriva medelåldersböcker, kanske om krångliga parrelationer. När man blir gammal, och barnen är vuxna, börjar man tänka: vilka är vi?
Tiden har fött ett behov av att djupare utforska den egna landsändans historia.
Mikael Niemi susar fram i en modern elbil. Handtagen är slickade mot karossen, de fälls ut automatiskt. Det är ingen Tesla, och det är han nöjd över. Vi pratar om skrivande. Han började i ung ålder, smittad av den muntliga traditionen.
– Jag tror att det var det som gjorde mig till författare. Min mor och min morfar var väldigt duktiga berättare. Att tala är dramaturgi. Är du dålig så märker du direkt att människor slutar att lyssna, säger han.
Slåttermyren Vasikkavuoma breder ut sig som en blekgul matta framför oss. Här har bönder skördat hö i hundratals år. Naturområdet underhålls i dag för sitt kulturhistoriska värde och lockar turister, fågelskådare – och författare.
I ”Koka björn” hittas pigan Hilda död i geggig våtmark. En intensiv jakt efter en björn tar omedelbart fart i bygden. Prosten är ensam om att ifrågasätta teorin om att flickan rivits av en björn. Han samlar bevis i sitt sökande efter den mörka sanningen.
Mikael Niemi har funderat mycket på Læstadius personlighet.
– Jag undrar om han inte hade något inom autismspektrat. Just det här med hur han kunde fördjupa sig och smalna in i ämnen. Och han hade det lite svårt i det sociala, samtidigt som han var väldigt högpresterande, säger han.
Vad är det du skulle säga om du mötte honom?
– Jag skulle fråga om han inte hört talas om Charles Darwin. Det skulle göra honom intresserad: Hur skulle det här naturliga urvalet ha gått till? Från att först vara arg och provokativ skulle han övergå till att bli en hängiven lyssnare.
När ämnet blivit uttömt skulle de övergå till att tala om Freud och Jung. Mikael Niemi ler som en nyfrälst när han fantiserar om samtalsaftonen med prosten, i ett Pajala mellan tid och rum.
Läs fler artiklar om tv-serier och fler artiklar om böcker















