– Missförstå mig rätt. Mikroplaster är ett enormt bekymmer. Vi hittar dem numera över hela planeten, i djuphavet och uppe på Mount Everest. Vi hittar dem också överallt inuti våra egna kroppar. De finns i luften vi andas, i vattnet vi dricker och i maten vi äter, säger Richard Thompson, miljöforskare och professor i marinbiologi vid University of Plymouth i Storbritannien.
– Men om vi på allvar ska lyckas hantera det här problemet måste vi anstränga oss för att se hela bilden. Det är inte så att plast plötsligt blir ett mer mystiskt material bara för att det nöts ned till mikroskopiska bitar.
Richard Thompson är en auktoritet inom forskarvärlden när det handlar om mikroplast. Han var den förste som beskrev fenomenet och har ägnat hela sin forskarkarriär åt det sedan dess.
Tanken föddes när han som ung forskare på 1990-talet skulle studera hur alger slukades av mollusker längs kusterna kring Plymouth. Det han framför allt såg var dock plastskräp, som fastnade i mätutrustningen. Varje morgon hade havet sköljt upp nya bitar av trasiga plastföremål som han fick rensa bort.
Richard Thompson började fundera över vad som till slut hände med allt plastskräp. Det skulle ju dröja flera hundra eller kanske tusen år innan själva plastmaterialet bröts ned rent kemiskt. Under tiden omvandlades skräpet uppenbarligen till allt mindre bitar när det blev skört av av solens UV-strålar och maldes av vågornas rörelser.
– Jag insåg att vi ju inte visste hur små de här plastbitarna egentligen kunde bli, och vart de tog vägen, säger Richard Thompson.
Han lät en grupp studenter undersöka sandprover från olika stränder. I mikroskop upptäckte de att mycket av det som för blotta ögat såg ut som små sandkorn visade sig vara plast. Ett skimrande myller av olika färger.
Projektet växte. Richard Thompson och hans forskargrupp samlade in prover från olika miljöer över hela världen och från olika marina organismer. De mikroskopiska plastfragmenten fanns överallt. Forskarna kunde dessutom visa att mängden plast hade ökat exponentiellt i marina organismer sedan 1950-talet, genom att analysera arkiv med insamlade djur och växter från olika årtal.
Upptäckten beskrevs i Science 2004. Begreppet mikroplast hade fötts och lite senare även ordet nanoplast, som omfattar ännu mindre plastfragment (mindre än en tiotusendels millimeter).
Sedan dess har det publicerats mängder av vetenskapliga artiklar som visar att de flesta djur och växter innehåller mikro- och nanoplast, och att det kan leda till exempelvis störd reproduktion, lägre födelsevikt, ökad risk för cancer och påverkat beteende.
Men när det gäller hälsoeffekter hos människor är kunskapsläget betydligt sämre.
Det finns däremot gott om studier som visar att vi har plast i stort sett överallt i kroppen, till exempel i moderkakan, testiklarna, levern, njurarna, mjälten och benmärgen. Det finns även plast i den allra första avföringen från ett nyfött barn, det som kallas för mekonium eller barnbeck.
Tidigare i år kom dessutom en studie i tidskriften Nature medicine som slog fast att halterna tycks vara extra höga i våra hjärnor – upp till 30 gånger högre än i exempelvis njurarna – och att halten har ökat med 50 procent mellan 2014 och 2024. En möjlig förklaring är enligt forskarna att hjärnans höga fetthalt binder plast mer effektivt.
I studien kunde forskarna konstatera att de obducerade personer som lidit av demens hade ännu mer plast i sina hjärnor. Men de betonar att det inte går att dra någon slutsats om orsak och verkan utifrån den upptäckten. Det är känt att demens leder till att hjärnans skydd mot smittämnen och främmande partiklar fungerar sämre, den så kallade blod-hjärnbarriären. Det skulle kunna leda till ökade plasthalter, resonerar de.
Richard Thompson menar att det är en bra illustration av hur svårt det är att studera plastpartiklarnas eventuella påverkan på oss människor.
– Det vore inte etiskt godtagbart att utsätta vissa människor för extra mycket mikroplaster. Men vi har ju övertygande evidens för att det är hälsofarligt för en mängd olika djurarter. Vi människor är bara ännu en art. Varför ska vi tro att vi är så annorlunda jämfört med resten av naturen och immuna mot de här effekterna som vi sett i laboratorieexperiment? säger Richard Thompson.
Många forskare påpekar att det sannolikt bara är en tidsfråga innan det kommer övertygande studier om hur människans hälsa påverkas av mikro- och nanoplaster.
– För bara fem sex år sedan visste vi nästan ingenting om mikroplast i människan. Men nu kommer det nya studier hela tiden. Det här kommer bara att bli en större och större fråga ju mer vi lär oss, säger Bethanie Carney Almroth, professor i ekotoxikologi vid Göteborgs universitet.
– Vi vet till exempel att 4 000 av de 6 000 undersökta kemikalier som används vid plasttillverkning är klassade som hälsofarliga. Men sedan används ytterligare 10 000 kemikalier som vi inte har någon data om alls. Många av de här ämnena kan vi få i oss via mikroplaster, tillägger hon.
Joacim Rocklöv, som är professor vid Heidelbergs universitet i Tyskland, gästprofessor vid Umeå universitet och studerar global hälsa och miljöförändringar, instämmer:
– Det handlar inte bara om det vi kan se just nu, utan hur det kommer att påverka oss på längre sikt. Vi vet ju att mängden plast och plastföroreningar ökar snabbt och att den plast som redan finns i naturen bryts ned till mikroplast. Det kommer sannolikt att visa sig att det här är ett mycket större problem än vi kanske hade misstänkt.
Alla tre understryker samtidigt att bilden måste vidgas. Mikro- och nanoplaster är ingen isolerad företeelse, utan en del av hela plastens livscykel – där i stort sett varje steg kan ha negativa effekter på både miljö och hälsa. Det framgår bland annat av en ny internationell genomgång i tidskriften Lancet, som Joacim Rocklöv tagit initiativ till och där målet är att bättre kunna övervaka effekterna framöver.
Sedan tre år pågår förhandlingar inom FN för att ta fram ett globalt avtal som ska minska plastföroreningarna. Men hittills har det inte lyckats. De flesta forskare och länder är överens om att det krävs en minskning redan på produktionsstadiet och att det därför behövs en diskussion om vilken plastanvändning som kan fasas ut. Men många oljeproducerande länder, uppbackade av plastproducenter och kemiföretag, håller emot och vill i stället begränsa avtalet till att handla om förbättrad sophantering och återvinning.
Det är orsaken till att Richard Thompson menar att frågan om mikroplasternas hälsoeffekter kan vara lite vilseledande.
– Vi ser hur man hänvisar till att det finns en osäkerhet inom forskningen när det gäller hur mikroplasterna påverkar människors hälsa. Det utnyttjas för att bromsa förhandlingarna, ungefär som inom klimatförhandlingarna eller för länge sedan när det handlade om rökningens hälsoeffekter, säger Richard Thompson.
– Därför är det viktigt att hålla blicken på den stora bilden. Vi vet redan mer än tillräckligt för att agera. Mikroplast i hjärnan är bara toppen på ett isberg.
Läs mer:
Kan man dricka vatten som stått i bilen några dagar?
Ätbart skydd på gurkan kan ersätta plasten
Plastavtal uteblir – förhandlarna lämnar
