Cyklonen är över – men krisen har bara börjat. När DN når Dru Samuel har hon precis besökt en familj i ett av de värst drabbade områdena strax utanför Sri Lankas huvudstad Colombo för att ge dem lite mat, medicin och enkla hushållsartiklar. Mamman i familjen hade fått flera stora sår på benen efter att ha flytt undan vattenmassorna i panik. Pappan är sedan tidigare förlamad från midjan och nedåt. Den ena sonen har flera funktionshinder och kunde inte klättra upp i de båtar som kom till undsättning.
– Det fanns märken på väggarna som visade hur högt vattnet stod. Det var som två personer. Det är ett under att alla klarade sig, säger hon.
Nu hotar det förorenade vattnet att orsaka infektioner i mammans sår. Myndigheterna varnar också för utbrott av myggburna sjukdomar. Samtidigt kommer varje dag mer regn som försvårar för nödhjälp och återuppbyggnad.
– Mamman bara grät när jag mötte henne. Allt var krossat av vattnet, alla möbler, alla madrasser, alla fönster. Deras hus var som ett skelett. Till och med plaststolarna hade förstörts så de hade ingenstans att sitta. Allt var fyllt av lera.
Dru Samuel arbetar för organisationen Women and Media Collective, som stöttar kvinnor och marginaliserade grupper i Sri Lanka. För bara ett par veckor sedan befann hon sig på klimatmötet COP30 i Brasilien, dit hon tog med sig berättelser från kvinnor som drabbades i samband med de svåra översvämningar som plågade Sri Lanka i maj 2016.
Knappt hade hon kommit hem förrän nästa klimatkatastrof slog till. Mycket kraftiga monsunregn drabbade Indonesien, Thailand, Malaysia, Filippinerna, Vietnam och Sri Lanka. Sedan kom cyklonen Ditwah.
Minst 1 800 människor har redan bekräftats döda i regionen, över 600 av dem i Sri Lanka. Nu sjunker vattnet långsamt undan – men när det sker, kommer nya hot som jordskred och sjukdomsutbrott.
Alla de kvinnor som Dru Samuel intervjuade inför klimatmötet har återigen förlorat allt. Kvinnan med såren på benen är en av dem.
– I så många år har det varit kris efter kris efter kris här. Men det är som att världen har tröttnat. Eller om det är för att vi är ett fattigt land i Sydasien, att människor förväntar sig att den här typen av saker händer. Men detta är inte normalt. Och om det hände i USA eller Europa skulle det ha varit en enorm sak.
Vad tänker du om klimatmötet nu i efterhand?
– Det är en helt overklig känsla. Jag minns människorna på klimatmötet, de som bar kostym och slips och fina klänningar och höga klackar och allt det där. Jag minns att jag undrade om de vet hur verkligheten med klimatförändringar ser ut. Och jag tänker på behovet av klimatfinansiering. Människorna i Sri Lanka är fantastiska och hjälper varandra när en kris slår till, men vi har inte resurser att hantera det som sker nu.
Vad skulle du vilja säga till omvärlden?
– Världen har inte förstått omfattningen av vad som har hänt. Men jag vill framför allt att man inte ska se stöd till oss som drabbas som välgörenhet, för det är det inte. Det är en begäran om solidaritet – och det är vad som behövs framöver. Klimatkrisen är inte begränsad till fattiga länder, alla kommer att påverkas. Det minsta vi kan göra just nu är att visa varandra solidaritet.
Läs mer:
Dödssiffran fortsätter öka efter översvämningar i Sydostasien
