Andrij Andriusjtjenko, årskurs 10.
Jag lämnade byn när kriget eskalerade. Men efter sex månader i Polen kom jag tillbaka. Vi går i skolan nu igen, den har äntligen har fått ett skyddsrum och kan vara öppen. Man lär sig mycket bättre än när undervisningen är digital.
Jag är orolig för vattenreservoaren här. Jag blev livrädd när Kachovkadammen sprängdes 2023, då trodde jag att det skulle bli härdsmälta. Sedan dess har nästan hela den areal som då var sjö, blivit mark. Det gör det lättare för ryssarna att nå oss.
Kateryna Mytkalyk, årskurs 10.
Striderna kan nästan dåna. Det sker allt oftare och mer intensivt. Man hör flyglarmen, och man hör drönarna när de är på väg genom luften mot Zaporizjzja, men inte när de slår ned. Det är för långt bort. Jag har lärt mig urskilja de olika ljuden, nu kan man till exempel uppfatta att ryssarna har fått nya typer av vapen.
Många lämnar här. Alla funderar på det, på hur länge de ska stanna kvar, på vart det ska ta vägen. Många i vår skola har slutat.
Emilja Jaresjko, årskurs 10.
Precis som flera andra i min klass var jag också utomlands en tid – men vi kom tillbaka. Nu delar jag min tid och bor här varannan vecka, av familjeskäl. Men kriget har blivit värre. I går ringde min morbror och sade att ryssarna sköt helt nära. Min mamma fick panik och packade sin akutväska. Hon samlade ihop alla våra dokument, det grundläggande. Men vi åkte aldrig, än så länge är vi kvar.
Zlata Grekova, går i årskurs 8.
Jag är faktiskt okej här. Mitt hem är min borg – och jag mår bättre i min hemby än någon annanstans. Min familj har övervägt att lämna hela området, men hittills har vi stannat. Det är svåra beslut, men jag hoppas att det kan fortsätta så. Jag vill vara kvar, gå i skolan här.
Dmytro Dmytrytjenko, går i årskurs 10.
Jag bor alldeles nära byn Marhanets, som blir allt farligare. Den ligger inte långt från Enerhodar, där kärnkraftverket ligger – på ockuperad mark. Jag följer nyheterna därifrån och vet att ryssarna bär sig illa åt inne på anläggningen. Jag tror inte heller att de klarar av att sköta det. Ryssland använder kärnkraftverket som ett skydd, de vet att vi inte kan försvara oss mot sådant som avfyras därifrån. Hotet om att en incident ska orsaka en explosion eller en härdsmälta finns hela tiden.
Diatjenko Danil, årskurs 9.
Jag har varit i Polen – flera gånger – sedan kriget eskalerade, men bara kortare perioder. Det är så märkligt – man känner sig så säker där! Det går inte alls att jämföra med hur det är här. Min familj har pratat om att ta oss härifrån – vi hör ju artilleriet. Men vi vill inte överge det här, det är vårt hem och vårt land.
47 män från vår by har gått med i armén, jag tror att det är den största andelen män i hela regionen. Kanske är det så när man är nära fronten.
Inna Diakonenko, rektor vid Zorjaskolan.
Det är så svårt att höra de unga berätta. Att de måste tänka på sin fysiska säkerhet, inte planera för sin framtid. Jag var 19 år och student när Tjernobylolyckan inträffade. Som volontär tog jag emot evakuerade som kom därifrån, jag minns det så tydligt. Här är kriget så nära. En dag såg jag en man som dog i en explosion, det var mitt på dagen. Jag stod inne i en affär, han var utanför. Jag fick damm över hela kroppen, allt var grått, jag minns inte hur jag kom hem därifrån. Jag trodde att jag också var död.
Tetiana Kolguina, biträdande rektor vid Zorjaskolan, lärare i konst och musik.
I början av kriget följde jag alla nyheter, men efter två månader höll jag på att förlora sansen. Det var så destruktivt. Jag bestämde mig för att avgränsa flödet, skära bort allt som inte rörde specifika hot, och det allra närmaste. Ockupationen av kärnkraftverket var ett sådant, och attackerna på strömförsörjningen.
I sju månader var jag i Storbritannien, min dotter bor där, men det var inte bra. Jag var säkrare, men mer orolig. Så jag reste hem och när jag korsade Ukrainas gräns höll jag på att svimma: jag var äntligen hemma.
Olena Hryn, lärare och rektor vid Nastasvivkaskolan.
För oss är hoten från kärnkraftverket inga teorier, det påverkar hela samhället. Vi är många som minns Tjernobyl. Det här kärnkraftverket är mycket större. När Kachovkadammen förstördes 2023 fick vi tabletter mot strålning, många var övertygade om att det skulle bli radioaktiva utsläpp. Fem familjer här flyttade härifrån då, med två barn i varje. Det betydde att vi förlorade tio elever. För en liten skola på landsbygden är det mycket. Sedan 2022 har vi tappat 50 elever. Nu är de bara 190. Men i en by ännu närmare fronten är bara 72 barn kvar, av 270.
Iryna Sliusar, lärare i utländsk litteratur och hälsa, och medlem av Myroves byråd.
Eleverna är mer medvetna nu, om säkerhet, om kriget och om kärnkraften. Egentligen är de alldeles för medvetna. Barnen har förändrats, men det har vi vuxna också gjort. Jag har använt litteraturen också för att hantera kriget – vi har till exempel läst en pakistansk folksaga om den målade sjakalen, för att tala om kriget, om hur man står emot fiender och hur man känner igen de sina.
Men jag känner att Ukraina förlorar informationskriget. Vi måste försvara de idéer vi slåss för.
