I ”Synålens magiska kraft” på Kulturhuset är själva utställningsarkitekturen bland det bästa. Bella Rune, en av utställarna och tillika curator, har skapat mindre rum i rummet med hjälp oräkneliga trådar och knutar. Det ger både intimitet och djup. Och får en att nyfiket leta sig längre och längre in i salen.
Arrangemanget är en blinkning till Marcel Duchamps surrealistinstallation ”16 Miles of String” från 1942 och utställningens titel ett citat av Louise Bourgeois. Hon sägs också vara det ”konceptuella navet” i ”The magic power of the needle”.
Två små original av henne finns här; verk där tyger som klippts itu sammanfogats på nytt. De synliga stygnen är fysiskt påtagliga, lite tafatta. De gör bilderna rörande, försonande. Jag blir faktiskt tårögd av att betrakta dem.
Samlingsutställningar är ofta spretiga och så även den här. Totalt presenteras verk av ytterligare elva konstnärer som valts utifrån olika kriterier.
Małgorzata Mirga-Tas till exempel representerade Polen på Venedigbiennalen 2022 med sina romska motiv. Meriç Algün ställde ut på Lunds konsthall förra året och ett helt litet rum därifrån har forslats hit. Medan Fredrika Eleonora von Dübens små silkesbroderier är ett tidigt svenskt exempel på hur verk skapade av nål och tråd redan på slutet av 1700-talet kunde skildra den omgivande verkligheten.
Mycket på utställningen handlar om utsatthet och politiskt förtryck.
Många verk fastnar i minnet och känns verkligt angelägna. Till exempel Shadhin Kamruzzamans ”Haven is elsewhere” där kläder burna av rohingyer på flykt från Myanmar sytts ihop till mastodontkonst. Eller bidragen av Paola Torres Núñez del Prado, som är född i Peru men verksam i Sverige och förmedlar den peruanska ursprungsbefolkningens lidanden. Hon förvränger traditionella mönster på olika sätt, bland annat genom att transkribera politikers uttalanden, digitalisera dessa och överföra dem till broderier. Resultaten blir märkligt vackert men hur det hela gått till är trots en lång text svårt att förstå.
Cian Dayrit syr och broderar stora kollage som visar på exploatering, migration och militariseringen av det filippinska samhället. I hans ”In the spaces of the other, tears become oceans” pressar stora vita händer eller spretiga skovlar ner varje strävan uppåt. Det riktigt känns i kroppen.
Österrikiska Christina Lammers verk är extra fascinerande. Hennes dubbelexponerade kortfilm ”Stiches of the heart” visar hur en hjärtkirurg arbetar med olika instrument, trådar och knutar. Allt sker med en förunderlig lätthet. Ett livsviktigt ”textilt” hantverk.
”The magic power of the needle” utger sig inte för att vara en allmän presentation av samtida textilkonst utan ”en hyllning till nålens läkande kraft och till tråden som knyter samman vardagslivet, konsthistorien och samtida politik genom samhällets väv” enligt curatorerna. Knappast kristallklart. Texterna i utställningen lider av samma sak. Ofta för långa, dessutom tröttsamt teoretiska.
Fast i grunden är min hållning positiv – jag hade gärna sett ännu fler verk och framför allt en katalog med förklaringar. Som avlastat utställningen och låtit oss besökare njuta fullt ut av iscensättningen och alla intressanta textila uttryck.
Läs fler konstrecensioner
