Mircea Cartarescu hypnotiserar läsaren med retorisk rökelse

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Bland moderna romaner finns många med stora anspråk. Författaren vill fånga ett dygn eller sekel mellan pärmarna, eller en livsform, en tidsanda. ”Odysseus”, ”På spaning efter den tid som flytt”. ”Orlando”. ”Hundra år av ensamhet” … På senare tid har Roberto Bolaño försökt i ”2666”, på sitt vis troligen också Ottessa Moshfegh i ”Ett år av vila och avkoppling”.

Och nu har Mircea Cartarescu gjort det. Igen. För tredje gången. Efter Orbitor-trilogin, som med hjälp av fjärilens anatomi tecknade ett hallucinatoriskt porträtt av Bukarest på 1500 sidor, och ”Solenoid” som gjorde detsamma med magnetspolar på hälften så stort utrymme, utkommer i dag ”Theodoros”.

Även denna tegelsten av papper har översatts av Inger Johansson till en svenska för vilken få lovord vore överdrivna. Kan Cartarescu inte skriva gnuttan mindre hypnotiserad? Eller den kvickfotade Johansson någon gång snubbla klädsamt? Bara så att vi tror att de består av kött och blod och inte serafisk dna samt regnbågsvatten? Möjligen nickade undertecknad, som har ett stort huvud, ibland till med näsan i boken, men de tre korrfel som han hittade på 608 sidor känns mindre missade än pincettplacerade, som för att visa att ingen skapelse vid sidan om Herrens är fullkomlig.

Vilket råkar vara vad Cartarescus roman handlar om. Och på sitt sätt försöker bevisa. Möt Tudor som växer upp fattig men ärelysten i det vilda Valakiet för 200 år sedan. Möt Theodoros, stråtrövare och pirat, fylld av fromma föresatser som hans syndande själ ständigt stäckar, och som skall bli den grekiska övärldens fasa. Möt Tewodros II, härskare över den röda Afrikasanden, en lögnaktig gud, blodbadens profet och kejsare av Etiopien. Alla inkarnerar samma kollriga ande, som har den moraliskt olyckliga men narrativt lyckosamma förmågan att låta vilja trumfa tro.

Det råder 1800-tal. Enligt bokens upphöjda berättare – här för änglar ordet – visade ”detta häpnadsväckande sekel” inte bara ”mekanikens obegränsade, fula framåtskridande”, utan det inträffade också så många tvetydiga ting att de ”hindrar oss från att betrakta världen enbart som en infernalisk maskin ägnad att krossa ben och omintetgöra mänskoöden eller enbart som en himmelsk ark för kroppsliga njutningar”.

Läsaren får följa huvudpersonen i 33 jesusåldrande kapitel fördelade på tre inkarnationer – genom stior, salonger och slott, på skepp med segel fyllda av ond vind, till det hörn av Afrika där ”kejsarnas kejsare” skall krönas trots att han inte har en droppe sabeiskt blod i ådrorna.

För att prosan skall få driv, och de rikliga adjektiven inte tynga ett förlopp som behöver hoppa mellan epoker, använder Cartarescu en beprövad Hitchcocksk teknik. Hans MacGuffin, som driver handlingen framåt fast i stort sett själv saknar relevans, heter duga: det rör sig om israeliternas förbundsark. Kistan som symboliserar Guds närvaro är ”det heligaste ting som finns i denna världen, för i den finns Namnet på Honom som färdas på de vingade keruberna”. Enligt vissa legender skall arken, som placerades i Salomos tempel och troligen försvann vid babyloniernas erövring av Jerusalem, ha förts till Etiopien.

Innan Tudor som blivit Theodoros kan krönas till Tewodros II måste han dock finna bokstäverna som stavar SAVAOTH, eller Sebaot, det vill säga det ”namn som slog ner likt en pil och förde raka vägen till arken”. Tecknen göms på de grekiska öarna, där han söker ihärdigt och hårdhjärtat. Mer behöver nog inte sägas om handlingen. Utom att Cartarescu, som gärna kombinerar poesi och essä med teologiskt grubbel till klärvoajant prosa, skrivit en på det stora hela episk roman. Samt att änglarna, som berättar i krönikestil från sina troner av luft, lyckas med det i romankonsten sällsynta kraftprovet att spoila slutet utan att förråda det.

Som alltid bemödar sig Cartarescu om att erbjuda läsaren en väg ut ur vad ”Solenoid” kallade ”litteraturens museum”. Det sker inte medelst en borr med vilken överhettade pannben kan forceras, utan genom den teknik som kallas trompe l’œil, dessa ögats illusioner som ter sig intill förväxling lika verkligheten.

Med sin magiska realism slår Theodoros upp dörren mot en annan dimension dels uppåt/utåt, dels nedåt/inåt. Cartarescu är sällan på så säker mark som då han skildrar dessa ändlösa spiraltrappor genom himlasfärer och mitokondrier. Ibland hänger den retoriska rökelsen väl tung, vilket får utvikningarna att påminna om dunkla prång i östkristna kyrkor där ögat lätt förirrar sig. Som läsare rör man sig förundrad men inte alltid gripen genom gemak som endast änglar genomskådar.

Men Cartarescu vore inte sig själv om dessa världar-inuti-världar inte rymde sina egna utsidor, där svindlande perspektiv som liknar fraktala upprepningar gömmer vad varje längtande läsare behöver: en nödutgång.

Till sist tycks det enda som gäller för prosa av hans slag vara att slå hål på självkloka sanningar. Då det lyckas är det ”som om hela du hade blivit ett nytt sinnesorgan, öppet och utslaget som en vit lilja med guldkorn på snigelhornen inuti, med vilka du kunde uppfatta och fatta det gränslösa”.

Läs fler texter av Aris Fioretos och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur