De isolerade platserna, de avskilda miljöerna, de bortkopplade öarna i det mänskliga nätverket, har alltid varit väsentliga för skräcklitteraturen. Från det hemsökta huset till scoutlägret och ön i havsbandet – i våra tider måste man dessutom se till att placera intrigen utanför mobiltäckningen. Som i Bergslagen till exempel.
Eller, inte hela Bergslagen men väl det pampiga hus som är så berömt att det har en egen artikel på Wikipedia. Villa Thamyris. Det ligger vid en sjö bara några mil från den plats där för några år sedan en grupp kommunanställda mördades på en konferens. Mats Strandberg hänvisar i förbigående till sin egen roman ”Konferensen” från 2021. Det imponerande huset i nya ”Musan” har i generationer varit hemvist för den kända konstnärsfamiljen Svantesson, vars anfader etablerade sig redan på 1800-talet med Skagenmåleriska succéer, och där otaliga konstnärer och intellektuella vistats, festat och låtit sig inspireras.
I de nuvarande generationerna finns patriarken Olof, som är föremål för ett sent genombrott med kommande retrospektiv på Moderna museet, och hans maka den trasiga ballettdansösen. Här finns också den ingifte spelutvecklaren, den feministiska dramatikern och det svarta fåret Jocke, som förfallit till finanssektorn. Och så finns här succéförfattaren David. Han har bjudit in den inte så lyckade deckarförfattaren Hedda Strömberg till midsommarfirande i villan. Det var länge sedan de träffades. Intrigen i sin hyllade debut ”Persefone” har David en gång stulit från Heddas livshistoria; hennes största trauma. Nu har han blivit nykter och tänkt att de ska försonas. Hon har skrivkramp, så varför inte bryta rutinerna med ett besök?
Strandberg låter sociologen Pierre Bourdieus teorier om symboliskt kapital möta traditionellt gotiska troper
”Musan” handlar om konstnärlig kreativitet och kvalitet. Med säker hand snickrar Mats Strandberg fram Villa Thamyris och familjen Svantesson. Klanen kombinerar ekonomiskt, socialt och – den viktigaste valutan – kulturellt kapital. Det blir en mjuk kollision mellan den självklart kapitalstarka familjen och den litterära småhandlaren Hedda. Kanske gör Strandberg sin huvudperson lite väl obildad för att vara en snart 40-årig författare. De mest fundamentala grekiska myterna borde hon väl ändå få känna till? Men han vill understryka skillnaderna, så det må vara hänt. Familjen är hursomhelst en enda stor, öppen famn. Kanske är de rent av lite för välkomnande …
Strandberg låter sociologen Pierre Bourdieus teorier om symboliskt kapital möta traditionellt gotiska troper. På så vis leker han med gotiken och konkretiserar det som den traditionella genren snarare håller i källaren eller på vinden för sentida uttolkare att upptäcka. Det är smart. Efter en rasande, helgotisk klimax lämnar han åt läsaren att bedöma vilket av de två spåren som känns rimligast att följa. Mats Strandbergs gotiska kapital är intakt.
Läs fler texter av Jonas Thente och fler bokrecensioner.