Vårens stora utställning på modemuseet i Antwerpen tar oss med på en resa i tid och rum bland klädda kroppar i designade miljöer. Berättelsen rör sig skickligt fram och tillbaka mellan dåtid och nutid med avstamp i haute couturens extravaganta begynnelse via modernisternas funktionsideal till dagens avantgarde.
Ett effektfullt titthål i utställningens första rum ger oss en skymt av en svunnen tid där pampiga oljemålningar i guldram bildar fond till rikligt dekorerade kläder. En epok under 1800-talets andra hälft när hemmet var kvinnans domäner.
Medan mannen klädde sig affärsmässigt i sober kostym agerade kvinnan prydnad för hemmet, iförd korsetterad klänning med rikliga utsmyckningar och upp-puffad turnyr. En look som smälte in i tapeten, eller kanske snarare i de lager på lager av textilier som fyllde tidens borgerliga hem; mattor, gardiner, kuddar, draperier, dukar och stoppade möbler med broderier, fransar och tofsar.
Under denna textilfrossande era grundades även Paris första haute couture-hus, Maison Worth. Säsongsvisa trendväxlingar var en av hörnstenarna i den innovativa affärsidén. Det upptrappade tempot möjliggjordes av ett överflöd av industriellt tillverkade tyger, sytillbehör och dekorationer – som snart gav upphov till ett antal motrörelser.
Belgiske konstnären och formgivaren Henry van de Velde var en av dem som satte foten på bromsen. Inspirerad av brittiska Arts and Crafts-rörelsen med William Morris i spetsen skapade han på 1890-talet ett hem i Bryssel tillsammans med sin fru, pianisten Maria Sèthe. Villa Bloemenwerf blev ett allkonstverk à la Karin och Carl Larssons Lilla Hyttnäs, där tidlös skönhet och hantverk stod i fokus.
Duon formgav även hennes kläder som en del av helheten: generöst skurna klänningar med abstrakt dekor. Tyvärr finns plaggen inte bevarade. På plats i utställningen finns endast delar av utsmyckningar från en klänning jämte en matta och en välsvarvad stol.
Samtidigt som konstnärer, designer och arkitekter tog sig an modefrågan, med målet att skapa hållbarare och mer funktionella kläder, närmade sig Paris tongivande modeskapare inredningsdesign.
Paul Poiret lyfts fram som Paris första modeskapare med ambitionen att formge ett helt stiluniversum. Han grundade 1911 inredningsateljén Atelier Martine med samma orientinfluerade estetik som i sina tongivande modekollektioner. Konkurrenten Jeanne Lanvin gick något senare samma väg. Installationen med en av hennes geometriskt mönstrade klänningar jämte en elegant fåtölj tillhör utställningens mest anslående.
Paul Poiret hade hämtat inspiration till idén om ett komplett estetiskt universum i österrikiska designkollektivet Wiener Werkstättes uppmärksammade inredningar. Liksom paret van de Welde hade Wiener Werkstättes grundare, arkitekten Josef Hoffmann och konstnären Koloman Moser, en vision om att komplettera sin allomfattande designvärld med ett mer tidlöst och bekvämt alternativ till det snabbskiftande Parismodet. 1911 lanserade de en serie reformplagg som föll löst runt kroppen.
Wiener Werkstätte skapade även en stilren inredning i svart och vitt till modebutiken Schwestern Flöge i Wien, som drevs av tre systrar. Delar av inredningen finns på plats i utställningen och kunde nyligen beskådas i Millesgårdens utställning om det tongivande designkollektivet.
Den yngsta av systrarna, Emilie Flöge, har gått till historien som konstnären Gustav Klimts modell och livskamrat. Hon var också frontfigur för konstnärliga reformplagg. Men även här är det ont om bevarade originalplagg. En enda klänning från butiken visas i utställningen och det är tyvärr inte ett av reformplaggen – de verkar alla ha gått förlorade.
Generellt har mycket få av de alternativa kläder som skapade inom dåtidens konstnärliga kretsar bevarats till våra dagar, vilket innebär att utställningens historiska delar delvis kantrar över mot inrednings- och arkitekturföremål.
Detta gäller även nedslaget bland 1900-talets modernister, som Adolf Loos, Le Corbusier och Lilly Reich. De hade alla uttalade filosofier om kläder med sträng betoning på funktion framför dekoration. Reich drev en egen studio i Berlin och hade ett nära samarbetade med arkitekten Ludwig Mies van der Rohe. Hon var en av få kvinnliga designer som lyckades göra sig ett namn på 1920-talet. Inredning hade då professionaliserats och tillhörde inte längre kvinnans domäner utan mannens.
Avsaknaden av historiska kreationer i utställningen vägs dock upp av ett rikligt urval nutida plagg där vår tids modedesigner på olika sätt lekt med inredningsideal.
Mest iögonfallande är en installation med Hussein Chalayans ikoniska kollektion ”Afterwords” från år 2000, där ett träbord och ett antal fåtöljer omvandlades till plagg på catwalken framför ögonen på publiken. Det är en upplevelse att se de ikoniska föremålen på nära håll. Kreationerna skapades som en kommentar till upplevelsen av att hastigt tvingas fly och packa ihop sina tillhörigheter.
I samma rum finns en omsvepande kappa av Maison Margiela skapad av ett duntäcke, en kreation av Viktor & Rolf som inkluderar en kudde, samt ett antal plagg tillverkade av möbeltyger av bland annat av Dries Van Noten och Comme des Garçons. Konceptuella plagg som kan tolkas som svar på en känsla av rotlöshet, där lösningen blir att bära med sig delar av hemmet – som en slags mobil comfort zone.
Utställningen avrundas storstilat med en närmare analys av tre av dagens belgiska modestjärnor och deras relation till rumslig miljö: Ann Demeulemeester, Martin Margiela och Raf Simons.
När Ann Demeulemeester 1981 letade efter en bra lokal för fotografering av sin examenskollektion upptäckte hon tillsammans med maken, fotografen Patrick Robyn, Belgiens enda hus skapat av Le Corbusier. Duon lyckades köpa den förfallna byggnaden, som ursprungligen hade ritats för konstnären René Guiette på 1920-talet. De genomförde en grundlig renovering och har bott och arbetat i huset sedan dess.
En modell i utställningen låter oss kika in i det unika hemmet. Det är uppenbart att Corbusiers strama arkitektur har influerat Ann Demeulemeesters minimalistiska design. Signaturfärgerna svart och vitt går igen i hennes flaggskeppsbutik i Antwerpen och i de möbler och inredningsföremål hon designar. Ett nutida stiluniversum à la allkonstverken vid förra sekelskiftet.
Martin Margielas signaturstarka estetik har redan analyserats i ett par utställningar på MoMu. Han drog sig tillbaka från modescenen 2008 men influerar fortfarande nya generationer.
I den här utställningen har han själv byggt upp en replika av sin studio, en del av ateljén, en butik samt ett showroom. Effekten är förbluffande. Det känns som att kastas rakt in i 1990-talets mytomspunna Margielavärld där allt var täckt av ett lager vit färg eller av vita tyger.
Från början var det vita ett billigt sätt att skapa en enhetlig känsla i lokaler inredda med secondhandfynd, senare blev det en betydande del av varumärkesidentiteten. Curatorn Romy Cockx tolkar även in ett eko av Le Corbusier, avstod all form av dekoration och förespråkade vitt som en form av rening. Med det sena 1800-talets överflöd av dekorationer i färskt minne, kan tänkas.
Utställningen avslutas med en finstämd installation av ett examensarbete från 1991 – skapat av superstjärnan Raf Simons, i dag designer för Prada.
Raf Simons utbildade sig till industridesigner, men drogs till mode. I examenskollektionen ”Corpo” kopplade han samman mode och inredning i en serie arkitektoniska skåp som anspelar på den mänskliga kroppen – iförda olika typer av kläder.
Ett oväntat inslag som effektfullt knyter samman denna fängslande utställnings många olika trådar och historiska lager av insikter om klädda kroppar i möblerade rum.
De strama, fyrbenta kroppsskåpen påminner även om att dialogen mellan mode, inredning och tidsanda som tog sin början vid 1800-talets mitt fortfarande pågår och ständigt lockar nya generationer formgivare att formulera idéer som påverkar hur vi ser på våra hem och kläder.
Läs fler texter av Susanna Strömquist
Läs mer om konst på dn.se
