Marie-Antoinette var bara fjorton år när hon anlände till Versailles 1770 för att gifta sig med Frankrikes blivande kung. Vid avresan från hemstaden Wien var hon iförd österrikisk modeprakt, men blev innan hon nådde målet ombedd att byta om till Pariskreationer av franska sidentyger.
Under Marie-Antoinettes dryga två decennier på tronen kom hon att bli den självklara mittpunkten för den franska lyxindustrin – och hela Europas stilförebild. Hennes mamma, kejsarinnan av Österrike, upplyste klarsynt sin unga dotter, Frankrikes blivande drottning, om att ”alla ögon kommer att vara riktade mot dig”.
Utställningen på V&A i London tar ett helhetsgrepp om den kontroversiella drottningens inflytande som trendsättare – inte bara under hennes egen livstid utan också under de dryga 230 år som förflutit sedan hennes extravaganta liv fick ett abrupt slut.
Berättelsen i utställningshallarna är oväntat gripande. Jag måste erkänna att jag var en smula skeptisk till en början. Särskilt med tanke på hur få av Marie-Antoinettes personliga plagg och föremål som faktiskt finns bevarade. Hennes privata ägodelar, inklusive den tongivande garderoben, plundrades och spreds för vinden vid franska revolutionen. Men greppet att utforska även hennes eftermäle som stilikon kompenserar mer än väl bristen på original från 1700-talet.
Den första av utställningens tre delar ägnas åt Marie-Antoinettes egen tid och look; det sena 1700-talet med lätta pastellfärger, volanger, rosetter, sirliga rosenbroderier och konstfulla solfjädrar. Därtill förgyllda möblemang i doftsatta miljöer, porslinsfigurer från Sèvres samt berättande toile de jouy-mönster i en nyskapande mode- och inredningsstil som den inflytelserika drottningen var med och formade.
Den benämns vanligen Louis XVI-stil, efter hennes make, men som museet nu vill döpa om till Marie-Antoinette-stil.
Ett antal välkända porträttmålningar utförda av Marie-Antoinettes kvinnliga hovmålare Élisabeth Vigée Le Brun, inlånade från Versailles, ger en bild av hur hon kan ha sett ut. Eller hur hon ville bli ihågkommen. Vigée Le Brun nämner i sina memoarer att Marie Antoinette hade ett intelligent och milt uttryck, ett ovalt ansikte med en liten fin näsa, en mun som inte var för stor och ganska små, nästan blå ögon. Det mest anmärkningsvärda draget var dock enligt konstnären hudens lyster.
I brist på kreationer som burits av modedrottningen själv finns ett antal tidstypiska originalplagg som bars av hennes samtida. De är placerade i en överdådig scenografi som för tankarna till spegelsalen i Versailles med sina gnistrande kristallkronor.
Blickfånget bland de många magnifika kreationer som fyller salen är en spektakulär brudklänning inlånad från Livrustkammaren i Stockholm.
Det är ett silverglänsande mästerverk skapat 1774 för Sveriges blivande drottning Hedvig Elisabeth Charlotta till vigseln med Karl XIII. Klänningen lär vara mycket lik den bländande brudklänningen av silverbrokad som Marie-Antoinette hade burit fyra år tidigare.
De storslagna sidenkreationerna utförda i den formella franska hovstilen (robe à la française) med hårda korsetter och enormt vida styvkjolar, panierer, får representera looken Marie-Antoinette förespråkade och den smått ofattbara lyx hon omgav sig med.
Den mer avspända och nyskapande engelska stilen (robe à l’anglaise) i enklare material som lin och bomull bar hon framför allt i lustslottet Petit Trianon där hon och hennes väninnor levde ett rustikt lantliv under enklare former, inspirerade av upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseaus naturnära ideal.
Till sin hjälp med garderoben hade Marie-Antoinette moderådgivaren Rose Bertin samt stjärnfrisören Monsieur Léonard. Tillsammans skapade de hennes höga pudrade frisyrer med lekfulla hårprydnader. Den mest kända av dem är ett skepp från 1778 som hon bar för att fira en fransk seger under amerikanska frihetskriget.
I utställningen är de få kända föremål som tillhört Marie-Antoinette personligen markerade med en gyllene krona på föremålsskylten. Det handlar om ett par dekorerade sidenskor, ett fragment av en klänning, en pärm med tygprover, ett antal smycken som dykt upp på senare år, ett smyckeskrin, delar av en servis, en förgylld stol samt den allra sista anteckning hon skrev i livet. Trängseln på V&A blir som tätast vid dessa reliker.
Här finns även ett antal talande nidbilder som under förspelet till franska revolutionen porträtterade den lyxdrivande drottningen som en monstruös varelse. En elak och självisk demon som blev symbolen för Versailles omåttliga excesser – i stark kontrast till den växande fattigdomen utanför slottets murar.
I utställningens mittsektion skiftar stämningen. Volymen skruvas ner och väggar och tak kryper närmare när vi möter Marie-Antoinettes dramatiska sista stund i livet. Kontrasten mellan den slösande lyxen i föregående salar är slående.
Mest hjärtskärande är den enkla, vita underklänning hon bar vid avrättningen 1793. Den visas jämte hennes allra sista anteckning, nedskriven på en blank sida i en psalmbok (i översättning): ”Min Gud, förbarma dig över mig! Mina ögon har inga fler tårar att gråta över er mina stackars barn; adieu, adieu!”. Ett dramatiskt grepp som lyfter fram människan bortom lyxfasaden. En 37-årig kvinna på väg mot giljotinen på nuvarande Place de la Concorde i Paris där ett exceptionellt livsöde får ett abrupt slut, till publikens jubel.
På andra sidan om den gripande gestaltningen av Marie-Antoinettes publika avrättning öppnar sig den ohämmade lyxen igen, men nu i nya nostalgi-tappningar.
Den första stora retrotrenden uppstod enligt utställningens curator Sarah Grant redan i mitten av 1800-talet när Frankrikes nya kejsarinna Eugénie blev besatt av sin företrädare och anammade hennes look – men med klotrunda krinolinkjolar snarare än i 1700-talets breda, platta kjolar.
Här finns bland annat en maskeradkostym i Marie-Antoinette-stil skapad av det andra kejsardömets främsta modehus, Maison Worth.
Nästa stora revival kom på 1920-talet, efter första världskriget, när historiserande klänningar blev symbolen för en nostalgisk drömvärld efter de hårda krigsåren. En aftonklänning av skir spets med rosa sidenrosor av huset Boué Soeurs, ett av Paris ledande couture-hus vid tiden, hör i mitt tycke till ett av utställningens verkliga guldkorn.
Finalsalen fylls slutligen till brädden av de otaliga tolkningar av Marie-Antoinettes stil som synts i modereportage, på scenen och filmduken under 1900-talet och fram till våra dagar. Detta med plagg och accessoarer av modeskapare som Vivienne Westwood, John Galliano, Karl Lagerfeld, Jeremy Scott för Moschino, Alessandro Michele samt skokreatören Manolo Blahnik.
Många med mig ser nog framför sig Kirsten Dunst som Marie-Antoinette i Sofia Coppolas film från 2006. Hade jag levt på 1930-talet hade tankarna troligen i stället gått till Norma Shearer i WS Van Dykes film. De ikoniska kostymerna från båda dessa storfilmer har lånats in, designade av kostymörerna Gilbert Adrian och Milena Canonero.
Utställningen är både storslagen och upplysande – av allt att döma skapad som en så kallad blockbuster eller kassasuccé. Folkskockningen bland montrarna och i den nipperfyllda museibutiken vittnar om att konceptet har lyckats. Uppenbarligen är Frankrikes främsta modedrottning genom tiderna fortsatt en källa till fascination och inspiration.
Läs fler texter av Susanna Strömquist och mer om konst och form
