Mölndal vill vända upp och ned på marknaden

I Mölndals kommunhus står Michaela Holmdahl, kommunens återbruksspecialst, i ett kontorsrum och pekar ut delar på ett par till synes vanliga, nyinköpta bord.

– Det här är gamla elevbord där vi har sprutlackerat underredena och lagt på en linoleummatta som absorberar ljud. Vi gjorde tre stycken i tre olika utföranden, säger hon.

Tanken var att visa hur bra det kan bli – återbruk kan föra tankarna till tråkiga nödlösningar och sådant som bara är nästan bra, och kanske redan lite slitet. Om man i en skola äntligen fått ja till att köpa in nya möbler kan känslan därför lätt bli att man vill köpa nåt helt och rent som funkar i verksamheten, och så tror man att bara nyproducerade möbler kan uppfylla det.

Dessutom blir det billigare för verksamheterna. Michaela Holmdahl pekar på draperier genom glasrutan till ett annat kontor. De fungerar ljuddämpande, och är inte ens hälften så dyra som de hade varit om de köpts in nya.

– Det är enorma skillnader. Nya gardiner kostar 7 500 kronor paret, medan jag kan få de gjorda likadant för 3 500. På en draperivägg sparar man 4 000 kronor – och det blir ganska stora pengar om man ska göra draperier till varje kontor.

Hållbarhetsambitionerna i kommunen är stora, och sträcker sig längre än till enskilda inredningsdetaljer. Fram till 2030 ska kommunen minska sina koldioxidutsläpp med 80 procent jämfört med 1990, och konsumtionsutsläppen med 30 procent jämfört med 2010.

Diffusa siffror kanske – men i Mölndal har man jobbat med att konkretisera. Tidigare hade kommunen vad som beskrivs som för många, spretiga mål för hållbarhetsarbetet. 2018 rensade man upp och halverade antalet. Utan detaljstyre har hållbarhetsarbetet tagit fart.

Ett exempel är återbruket. Dels det Michaela Holmdahl håller på med, men i kommunen försöker man också ta till vara på fast inredning och byggdelar som tidigare slängts. Det kan handla om innertak, toaletter eller armaturer som finns i en byggnad som ska rivas – men som behövs någon annanstans i kommunen. Cecilia Hornö Eriksen är hållbarhetsstrateg på Fastighetsförvaltningen och har arbetat med att ta fram system för hur återbruket ska kunna gå till.

– Den ena handen måste ju veta vad den andra gör, säger hon.

Det har inte varit helt enkelt. Den mest slående svårigheten har varit att matcha det som finns med behoven. Hur ska någon som bygger en ny skola veta att en helt annan kommunbyggnad som ska rivas har tio fräscha toaletter som kan användas i flera år till?

Sedan 2022 finns ett digitalt system där man kan lägga upp en bild tillsammans med en beskrivning av det som finns. När en byggnad ska rivas eller byggas om ska det först göras en återbruksinventering, med hjälp av ett ett inventeringsverktyg. Den som ansvarar för projektet ska gå igenom vad som finns och vad som går att återbruka i samma eller nya projekt.

– Detta läggs in i det digitala systemet. Sedan kan någon då gå in och säga: ”Vi behöver de här toalettstolarna här”, säger Cecilia Hornö Eriksen.

Det digitala systemet lämnar fortfarande en del att önska. Dels är det inte så snyggt och lättöverskådligt, och dels används det inte tillräckligt mycket utanför Mölndal i de fall kommunen kan tänka sig att sälja inredning vidare. Förhoppningsvis kan det användas ungefär som Blocket senare.

– Nu tar vi hjälp av en auktionssajt där det går lättare att sälja, säger Cecilia Hornö Eriksen.

Men med digitaliseringen har de ändå ställt sig i framkant. Förra året prisades de som Årets hållbarhetskommun på en kommunmässa. I motiveringen lyftes särskilt digitaliseringen.

Nu vill man skaffa sig ordentliga lager, för att kunna spara saker som det finns anledning att anta att någon kommer att behöva i framtiden. Det finns en önskan om återbruk, eller åtminstone att slippa slänga onödigt mycket, runt om i kommunen:

– Vi har upptäckt inofficiella lager. Någon har exempelvis använt ett källarutrymme till att spara stolar som de inte hade användning för, men som man inte ville slänga.

Än så länge är det flera stora pusselbitar som behöver komma på plats. Hur ska systemet fungera på bästa sätt? Hur ska man ta betalt – och hur kan man visa att man sparar pengar?

– Nu försöker vi visa på ett ekonomiskt flöde som kan visa att det faktiskt finns ett värde i möblerna som återbrukas. Som det ser ut nu jobbar vi med kommunbidrag – att köpande förvaltningar bekostar återbruksverksamheten snarare än varje enskild pryl. Vi testar oss fram, säger Lisa Järner.

Men redan nu ser man ekonomisk nytta. Andreas Svendsen, som är hållbarhetsstrateg på tekniska förvaltningen berättar:

– Politikerna räknar med att de sparar 10 miljoner kronor per år på möbler och inventarier. När det gäller fastighetssidan kan man konstatera att det är betydligt mycket mer.

Ungefär tre kilometer från Mölndals stadskärna ligger Återbruket Kikås, stadens återvinningscentral. Platsen badar i sol när DN besöker. Utöver de vanliga containrarna där besökare kan lämna skräp finns en stor hangar med butik och verkstad. Här uppmuntras de som kommer för att slänga skräp att först lämna sådant som kan få nytt liv inom bland annat bygg och trädgård. Och det behöver inte vara i perfekt skick – på Återbruket arbetar personer som fräschar upp och restaurerar innan det säljs vidare.

Utanför hangaren stannar en kvinna med sin bil. En kvinna i reflexväst som jobbar här stegar fram och frågar om det finns något som kan återbrukas.

– Njä, jag tror inte att det är något ni har nytta av, säger kvinnan i bilen fundersamt men öppnar ändå bakluckan för att visa vad som finns.

Kvinnan i reflexväst lutar sig över innehållet och drar fram något som ser ut som en kratta.

Andreas Svendsen visar runt på Kikås. Vad som ska hända med just krattan vet han inte, men han berättar om processen.

– För varje ton vi tar in och behandlar så tjänar vi ungefär 3 500 kronor i snitt.

De hoppas att arbetssättet ska sprida sig till andra kommuner. Om inte annat så för att det skulle underlätta deras egen hantering om det blev enklare att både sälja till och köpa av andra.

Men, menar Andreas Svendsen, egentligen handlar det om att rucka om marknaden. Det offentligas inköp står för 18 procent av BNP, enligt de senaste siffrorna från Upphandlingsmyndigheten.

– Vi har möjlighet att göra skillnad. Vi kommuner är en så pass stor aktör att vi kan lägga grunden för nya affärsmodeller där både första- och andrahandsmarknaden får plats. Det är svårt att jobba cirkulärt i en linjär värld – men vi har faktiskt möjlighet att visa att det kan gå, säger han.