Först tyckte hon bara att det var snyggt. De metallicskimrande, snäckskalsliknande borrhuvudena hon skapat gjorde sig helt enkelt bra mot en lila fond. Sedan fick hon veta vad färgen betyder för dem som använder verklighetens oljeborrar. Rött är fara. Lila är än mer akut: ”Nu smäller det!”
– Den dualismen är mitt ständiga tema. Det vackra, men giftiga. Det som förför oss, men också förgör oss, säger Monira Al Qadiri, som inviger sin första separatutställning i Sverige, på Göteborgs konstmuseum.
Som kuwaitier säger Monira Al Qadiri att hon bär på en känsla av skuld. 90 procent av hemlandets intäkter kommer från oljan.
– Vi exporterar det här giftet till världen, och nästan ingen i Kuwait reflekterar över det. Det är som en gåva, som gjort oss alla rika. Så när jag visar min konst där har den en helt annan innebörd. Den är existentiell. Tabu.
Hon har till och med fått verk censurerade i arabvärlden. Hon vill inte säga vilket land detta utspelade sig i, men videokonstverket ”Crude eye” – som finns med i Göteborg – var ursprungligen beställt till en arabisk biennal. Strax före öppning avbokades det på grund av sitt ”kontroversiella innehåll”.
Verket skildrar Moniras barndomsminne av ett oljeraffinaderi. Flickan såg bygget torna upp sig som ett glimrande palats mitt i öknen. Konstnären hade helst velat filma den autentiska platsen, men släpptes inte in. I stället byggde hon en förförisk modell efter drömbilden i sitt inre. Den vuxna kvinnans speakerröst berör dock också det bakomliggande mörka hotet.
– Förra året uppmättes en maxtemperatur i Kuwait på 75 grader Celsius. Bildäck smälte. Det är nog för sent för vårt land, tror jag. Det kommer att bli obeboeligt.
I oljestaten Texas visades verket dock för ett par år sedan. Konstnären minns den skeptiska publiken.
– Det stod en kostymklädd man inne i mörkret i salongen som insisterade på att olja var en förnybar resurs. ”Om 300 miljoner år har vi alla packats i jordlagren och blivit olja”. Det är verkligen att stretcha begreppet förnybar…
Musiken till ”Crude eye” har komponerats av Monira Al Qadiris syster och deras mamma är bildkonstnär. Ateljén var också barnkammare och yrkesvalet blev på så sätt självklart för Monira. Hon utbildade sig konstnärligt i Tokyo där hon också doktorerade på ämnet ”Sorgens estetik i Mellanöstern” och blev inspirerad att lära sig mer om sina egna rötter.
– I arabvärlden finns inte samma kultur av att högtidlighålla minnet av våra förfäder. I Japan däremot har varje hem ett altare för döda släktingar. Jag började fundera över min farfar och hur hans liv kunde kopplas till mitt eget.
Farfadern arbetade i den basnäring som föregick oljeindustrin i Kuwait – pärlfisket.
– Han var sångare ombord på pärlfiskarnas båtar.
Sångare?!
– Ja, de låg ute till havs halvårsvis och utan sång skulle de inte ha klarat sig. Det är en tankeställare för dem som i våra dagar föraktar kulturen. Historiskt förstod man att kultur är livsnödvändigt, säger Monira Al Qadiri.
Historiskt förstod man att kultur är livsnödvändigt
Det var tankarna kring farfaderns yrkesliv som blev startpunkten för det konstnärliga tema hon nu ägnat ett drygt decennium åt att utforska. Pärlans skimmer har samma färgskala som olja. Oavsett om Monira Al Qadiri arbetar i glas, nylon, uppblåsbar spandex eller 3D-printad hårdplast bearbetar hon en och samma sak: Oljeberoendet. Det är lekfullt, men på djupaste allvar.
– Det är som om en utomjording invaderat vår värld. Oljan finns överallt: i våra kläder, i vårt schampo, i våra telefoner… Vi vet att det är en ändlig resurs och att den skadar oss, men vi sitter ändå fast i beroendet.
Vad gör du själv för att ”detoxa”?
– Nästan ingenting. Som konstnär flyger jag till utställningar över hela världen. Men jag är ju inte heller en aktivist. Jag är bara budbäraren. Och kanske kan jag locka in någon till att åtminstone reflektera över problemet genom mina färger och former.
Den största pärlemorblanka väggskulpturen på Göteborgs konstmuseum ser ut som hårdvispad maräng. Den uppblåsta pentacene-molekylen i taket är som en gigantisk badleksak i silver och lila(!). Nylonsjalarna med ritningar över oljefyndigheterna ser ut som om de saluförs på NK.
– På ytan är allt färgglatt och skimrande. Men det som döljs där under är förstörelse, säger Monira Al Qadiri.
Läs mer:
Birgitta Rubin: Tio konsthändelser att se fram emot i vår
