Det är sant som ukrainarna säger, tänker jag yrvaket. Det låter faktiskt som en moped.
Klockan är strax efter 04 på morgonen. Flyglarmet har just gått i tvåmiljonerstaden Charkiv, tre mil från ryska gränsen.
I mobilen varnar en lokal nyhetsgrupp: ”Shaheder flyger ovanför staden, ta skydd!”
Genom det öppna fönstret hörs flyglarmets tjut, men också något mer. Ett knattrande.
Rysslands invasionskrig i Ukraina har många ljud.
Vid fronten: Artillerimuller, explosioner, dödsskrik. Väsandet från en 1,5-tons glidbomb som stegras till ett dån – innan smällen kommer och hus blir till grus.
I städerna hörs knattret som ukrainare lärt sig att hata. Mopedljudet från shahederna i skyn.
Jag har lyckats skjuta ner totalt fyra shaheder
Nu hör vi just det ljudet i gryningen i Charkiv, fotograf Anders Hansson och jag. Någonstans uppe i den grå himlen flyger den, shaheden.
Snart hörs även kulsprutesmatter från ukrainska soldater som försöker skjuta ner shaheden. En svår uppgift, att försöka träffa en 3,5 meter lång farkost som flyger i 200 knyck.
– De senaste sex månaderna har jag lyckats skjuta ner totalt fyra shaheder, ska shahedjägaren Radion berätta för oss ett par dagar senare.
När mopedljudet blir starkare vill vi inte stå kvar vid fönstret. Vi tar skydd i hallen, mellan två bastanta väggar. Knattret hörs i ett par sekunder till, följt av en dov explosion några kvarter bort.
Fönstren skallrar. Billarm börjar tjuta. Snart stiger rök mot himlen.
Men det ryska anfallet är inte över. Fler shaheder är på väg.
Shahed betyder martyr eller vittne på persiska (och arabiska). Under krigets första år använde Ryssland iranskbyggda attackdrönare med modellnamn som Shahed 131.
Nu tillverkar den ryska militärindustrin en egen, förbättrad långdistansdrönare: Geran-2. Begreppet shahed lever ändå kvar som ett samlingsnamn för den här typen av drönare.
Ordet drönare förresten, det leder lätt tankarna fel. Shahederna är inga lättviktiga surrande batteridrivna saker, utan massiva obemannade små flygplan med bensinmotorer. De väger över 200 kilo och kan flyga 100 mil.
De kallas även kamikazedrönare eller självmordsdrönare, eftersom de kraschar in i sina mål och förstörs med sprängladdningen de bär på.
Ukrainare säger ibland mopeder, helt enkelt. Och de senaste månaderna har varningar som ”Mopeder på mot väg Kiev!” blivit vanligare – samtidigt som världsledare har talat vackert om fred i Ukraina.
För ukrainare har det varit gaslighting på hög nivå.
De hör Rysslands president Vladimir Putin ta ord som humanism i sin mun och Donald Trump upprepa att ”Vladimir” nog egentligen vill ha fred. Samtidigt märker de i sin vardag hur Ryssland vrider upp terrorn mot dem, med allt större attacker mot städer som Kiev, Charkiv och Sumy.
Och shahederna spelar en nyckelroll. De används nästan enbart mot civila mål. Det handlar om att sätta skräck i befolkningen, göra den krigstrött och utmattad.
På sistone har ryska ingenjörer utvecklat shahederna. De kan flyga fortare och bära större sprängladdningar: 90 kilo, jämfört med 30 eller 50 kilo tidigare.
Natten mot söndagen den 18 maj slogs ett otäckt rekord. Totalt 273 ryska shaheder anföll ukrainska städer i den största drönarattacken hittills.
88 av dem sköts ner av luftvärnet. 128 försvann från radarn – de var sannolikt attrapper utan sprängkraft, som Ryssland sänder för att förvirra och överbelasta det ukrainska luftvärnet. Övriga shaheder tog sig fram och exploderade bland bostadshus, affärer, skolor och kontor.
När mörkret faller måste ukrainarna alltid räkna med nya shahedsvärmar. Nyligen blev ett filmklipp på fotbollsspelare i Charkiv viralt. Spelarna hörde mopedljudet och avbröt i panik sin kvällsmatch. Raklånga kastade de sig ner på det elupplysta konstgräset, medan explosioner skakade kvarteren och himlen brann.
Klippet blev inte viralt för att det visade något extremt, utan för att det var relaterbart. Mopedhotet i himlen är en del av ukrainares vardag.
Inte minst här i Charkiv.
Strax efter klockan 05 verkar attacken vara över. Shaheder har exploderat på flera håll i staden.
Vi kör i riktning mot en svart rökpelare. Vi har en adress men mobilens vägbeskrivning funkar inte. All GPS-navigering har slagits ut av kraftfulla ukrainska störsändare, för att försvåra för de satellitstyrda ryska shahederna.
Vid nedslagsplatsen får vi eskort av brandmän och militärer. De vill visa: Ett spahotell i en lummig park har träffats av en shahed och brinner kraftigt.
Hotell har blivit måltavlor för ryska anfall. Mysiga Charkivhotellet Park, där vi och andra DN-team tidigare bodde, är utbombat och stängt. Numera bor vi på anonyma lägenhetshotell eller hos bekanta.
Just när brandmännen rullat ut sina slangar och ska börja släcka kommer larm om en ny shahedattack. De springer in bland parkens träd för att ta skydd.
– Följ med! ropar de.
Då hörs det igen, mopedljudet. Shaheden flyger på låg höjd över oss, när vi hukar bakom varsin trädstam. En brandman slänger sig ner på marken, handflatorna mot bakhuvudet.
Kort därefter, en explosion. Det är Barabasjovo-marknaden en kilometer bort som träffats. En gammal handelsplats som redan bombats och byggts upp flera gånger.
Nu brinner den igen.
Ett par dagar senare åker vi till ett fält utanför Charkiv, nära ryska gränsen. Kulspruteskytten och shahedjägaren Radion (vars namn betonas på sista stavelsen, Radi-ON) har just klivit på sitt nattpass.
Än så länge är det lugnt, så vi småpratar lite om hans familj. Radion har sex barn, berättar han. Hans äldsta är 19 år. Själv är han 33.
Vi börjar räkna i huvudet, medan Radions leende blir bredare. Ja, bekräftar han – han var 14 år när han blev pappa.
– Jag växte upp på ett barnhem, säger han.
Det gjorde även hans tre bröder. Vid invasionen 2022 ville alla fyra bröderna bli frivilligsoldater.
– Mina tre bröder accepterades, men inte jag. Militären sa att jag hade för många barn som behövde mig, säger Radion.
Till slut fick han ändå ta värvning. Vid fronten sårades han allvarligt i en drönarattack.
– Jag fick splitter överallt och var två månader på sjukhus. Sedan skolade jag om mig, och fick lära mig att jaga shaheder.
Vad gjorde du före kriget?
– Byggjobbare.
Radion klättrar upp vid den stora kulsprutan, monterad på flaket till en pick-up. Han visar sina hjälpmedel: En stark strålkastare och ett blått lasersikte.
– Ett 30-tal nätter det senaste halvåret har jag skjutit mot shaheder. Totalt har jag lyckats skjuta ner fyra.
Hans senaste framgång var för en vecka sedan. Radion siktade, sköt – och såg farkosten störta ner i ett skogsparti några hundra meter bort.
– Jag kände lycka då, ren glädje. Shaheden hade nog landat i Charkiv annars. Kanske på Barabasjovo-marknaden, som häromdagen.
Eftersom attacken mot marknaden skedde tidigt på morgonen hade handlarna inte hunnit komma till jobbet än, så ingen dödades. Däremot totalförstördes många butiker.
– Det känns alltid tungt när vi inte lyckas stoppa shahederna, säger Radion, som tillhör 228:e bataljonen i Charkivförsvarets 127:e brigad.
Ukrainarna älskar Radion och hans kamrater i luftvärnet. De beskrivs som städernas skyddsänglar. Men det blir allt svårare att försvara civilbefolkningen.
Radion märker att Ryssland anfaller på smartare sätt, med fler och bättre shaheder. De nyaste modellerna har jetmotorer och kan flyga i 400 kilometer i timmen.
Radion längtar efter fred. Alla hans bröder har sårats i kriget.
– En av dem sitter i rullstol.
Som uppväxt på barnhem upprörs Radion extra mycket över att ryska ockupationsstyrkor kidnappar ukrainska barnhemsbarn och för dem till Ryssland, där de påtvingas en ny, rysk identitet.
– Jag vet flera barn som kidnappats, från Cherson nära min hemstad. Mina lärare från mitt eget gamla barnhem har berättat om dem.
Det är därför sexbarnspappan sitter härute med sin kulspruta natt efter natt, på ett fält nära ryska gränsen. Radion försvarar rätten att få vara ukrainare.
