Utställning
”Go as you please: Ann-Sofie Back 1999–2018”
Liljevalchs+, Stockholm. Visas t o m 25/2
En vårdag för länge sedan blev jag plötsligt medbjuden till en födelsedagsfest. Jag tog på mig en blommig skjorta och hoppade på bussen till kalaset på Djurgården. Väl innanför dörrarna insåg jag mitt misstag – detta var en formell fest, med gäster uppklädda till tänderna.
Det var en skamlig upplevelse av att inte passa in, och det berodde till stor del på kläderna.
Just sådana känslor av skam, utanförskap och att klä sig ”fel” genomsyrar Ann-Sofie Backs modeskapande. I intervjuer har Back berättat hur hon som ung skämdes för sina föräldrars lufsiga klädstil, och som student på elitmodeskolan Central Saint Martins i London omsatte hon de känslorna i plagg som ifrågasatte modevärldens statusjakt och skeva kroppsideal.
Under sin framgångsrika karriär som avantgardistisk modeskapare på 00-talet gjorde Ann-Sofie Back kjolar av hopknutna stringtrosor, använde billiga kylskåpsmagneter som broscher och skapade plagg av låga material som fuskpäls, pvc-plast och bensinmackssolglasögon.
Modevärlden älskade det. Konstvärlden också. Back attackerade systemet inifrån, samtidigt som hennes plagg – eller verk, om man så vill – hade en konstnärlig höjd som skilde ut dem såväl från de stora kedjornas fast fashion som från lyxmodehusens haute couture.
Det var en tredje väg i modet – Backvägen.
Med den mer vardagliga etiketten BACK i 10-talets början satte Ann-Sofie Back sin prägel på Stockholms gatubild – alla modemedvetna kvinnor i innerstaden åtrådde hennes mössor och handväskor med den stort uppblåsta loggan.
Från att ha varit avantgardets älskling blev hon nu ett varumärke, ett hushållsnamn.
Och där någonstans gick energin ur Ann-Sofie Back. Utbrändhet, sjukdom och dödsfall i hennes närhet, i kombination med en tilltagande olustkänsla inför modebranschen, knäckte såväl personen som verksamheten med hennes namn.
När Liljevalchs+ nu visar stora delar av hennes produktion i en fint curerad utställning slås jag av det surrealistiska inslaget i hennes produktion. Hennes inplastade skor för direkt tankarna till Meret Oppenheims skulpturer, medan de förvridna kroppsformerna kunde hämtats direkt från någon av Salvador Dalís målningar.
Utställningen har formen av en dödsmässa, där plaggen placerats på brända skyltdockor. En del av dem har placerats liggande på obduktionsbord i rostfritt stål och på översta våningen ligger de på lit de parade i kistor med silvrig klädsel.
För Ann-Sofie Back är utställningen lika mycket en karriärsammanfattning som ett definitivt avsked till den modevärld som både höjde upp och sänkte henne. Hon kommer aldrig att vända tillbaka, sa hon med emfas på pressvisningen.
När Liljevalchs+ häromåret visade Fredrik Robertssons samling av exklusiva haute couture-klänningar låg fokus på det extremt drivna hantverket. Det gav en intressant inblick i en värld vi annars bara möter i bilder från röda mattan.
Ann-Sofie Backs morbida retrospektiv är något helt annat. I hennes plagg ryms såväl antimodets subversiva energi som estetiskt raffinerade möten mellan vitt skilda mönster, material och stilreferenser.
Vad ska hon göra i stället? Det framgår inte i utställningen, men faktum är att Ann-Sofie Back tillsammans med Mattias Dymling på senare år lanserat designobjekt i mindre skala under namnet Gnilmyd-Kcab. Även här balanserar hon på en tunn lina mellan användbarhet och konstnärlighet. Det ska bli spännande att följa.
Läs fler konstrecensioner och texter av Bo Madestrand.
