– De har ju ofta många smeknamn på oss spelare – en del mer konstiga än andra – och det är så klart roligt att jag fått ett sådant här fint. Samtidigt känns det skumt att själv säga det.
Det är en solig dag i Stockholm, men den klara höga luften ger en föraning om att hösten är på väg.
Bordtennisspelaren Truls Möregårdh har lämnat Skåne för några dagar i huvudstaden. På schemat står bland annat en träff med fans i samband med ett sponsoruppdrag. Trots att det är över en timme kvar innan den ska börja är kön redan lång. Många av de som väntar har egna racketar med sig, eftersom tanken är att Möregårdh ska spela en stund med dem.
– Tänk att jag skulle få vara med och skapa pingishysteri i Sverige igen. Det känns fantastiskt och inget som jag trodde att jag skulle få uppleva, säger en leende Truls Möregårdh.
Han fortsätter att titta på kön och efter en kort stunds tystnad säger han:
– Det är nästan så jag blir lite rörd.
OS i Paris blev en svensk bordtennisfest.
När Truls Möregårdh mötte den kinesiske världsettan Wang Chuqin i 16-delsfinalen trodde annars alla att den enda svensken som var kvar i singelturneringen skulle åka ut. I stället blev det startskottet på festen.
För första gången slog svensken Wang Chuqin och tog sig till slut hela vägen till final. Där var dock Fan Zhendong från Kina för svår, men ett OS-silver är inte fy skam.
Av bara farten tog sig Sverige till final även i lagtävlingen, där det blev förlust mot Kina.
– Det känns fortfarande helt overkligt. Jag hade inga planer alls på medalj utan åkte dit och hoppades typ att jag skulle vinna någon match, säger den dubbla silvermedaljören.
Med två silvermedaljer i bagaget åkte Truls Möregårdh hem till en ny vardag. Plötsligt var han inte längre känd bara i pingiskretsar utan en stor publikfavorit bland dem som nästan glömt bort hur kul bordtennis kan vara – och hos de yngre som aldrig fick uppleva storhetstiden med Jan-Ove Waldner och gänget.
Även om uppmärksamheten i Sverige var något nytt, var han inte helt ovan. I Kina har han nämligen redan fått pröva på hur det är att vara omsvärmad av fans.
Ingen annanstans i världen är intresset för bordtennis lika stort som i Kina, och de har bra koll på även andra länders spelare. När Möregårdh förra året blev den blott åttonde europén att spela i kinesiska Super League insåg fansen att den talangfulle svensken, som 19 år gammal tog VM-silver 2021, var en spelare att hålla koll på.
Efter OS har intresset för den svenska stjärnan växt ytterligare i Kina. Något som märks på den stora mängden kinesiska kommentarer på Möregårdhs Instagram, och hans konto på den kinesiska mikrobloggen Weibo fick nästan 100 000 nya följare i samband med OS.
– De älskar som sagt pingis i Kina, och framför allt älskar de när det kommer fram någon ny som kan utmana dem, eftersom de ofta är så överlägsna. Så de tycker det är jättekul att vi i Sverige spelar bra, och att jag till och med kunde slå en av deras spelare. Det sätter press på dem att bli ännu bättre.
Det är när vi pratar om hans genomslag på sociala media som jag ställer frågan om han i likhet med J-O Waldner – som i Kina kallades för ”det evigt gröna trädet” – har fått något smeknamn.
För första och enda gången under intervjun dröjer svaret från 22-åringen från Hovmantorp.
Han har visserligen inga problem att berätta om sitt första smeknamn. Före OS kallades han för ”Lilla Mo”, där Mo är en förkortning av hans efternamn och lilla beskriver hans ungdomliga utseende.
Men att det nu har uppgraderats till ”Gud Möregårdh”, med hänvisning bland annat till att han blir bättre ju bättre motståndare som han möter, är nästan lite svårt att ta in.
Det nya smeknamnet har resulterat i humoristiska ”memes” på sociala medier, där det skojas om att Möregårdh förlorade den individuella OS-finalen eftersom den spelades på en söndag, och på söndagar arbetade inte Gud.
Kan du förstå eller prata någon kinesiska?
– Nej, tyvärr inte. Jag borde definitivt försöka lära mig det, och jag har försökt någon gång men det är så svårt och tar sin tid.
– Tidigare har jag tyvärr inte varit bra på det där med att multitaska skolan och pingisen så jag vet riktigt inte om det är något för mig. Men det hade varit väldigt bra för min karriär i Kina.
Även om det kinesiska intresset för Möregårdh bara är av det positiva slaget är dock fankulturen i landet inte helt oproblematisk – åtminstone inte när det gäller landets egna idrottare. I förra veckan berättade DN att staten därför ska försöka stävja vad de kallar för den osunda delen av supporterkulturen.
I nästa vecka kommer de kinesiska supportrarna kunna se ”Gud Möregårdh” spela. Hans första tävling efter OS blir WTT Champions i Macao, som spelas 9–15 september, och den 26 september inleds sedan China Smash i Peking.
Efter de två tävlingarna i Kina väntar sedan en tävling i japanska Fukuoka i november.
– Som pingisspelare blir det mycket resande till Asien, konstaterar Möregårdh med ett leende.
Någon repris på OS-finalen blir det dock inte varken i Macao eller i Peking. Fan Zhendong kommer inte att ställa upp i någon av tävlingarna på hemmaplan.
– Fullt förståligt, tycker jag. Har man vunnit ett OS-guld för Kina förtjänar man lite ledigt, säger Möregårdh.
Hur mycket har du själv hunnit träna sedan OS?
– Jag har tagit det lite varsamt på träningarna så jag kanske inte är superredo för de här tävlingarna, men det får jag ta.
Läs mer:
Möregårdh om dubbla silversuccén: ”Det ska inte gå”
När Truls var vilse i Eskilstuna trodde ingen på dubbla OS-medaljer
Möregårdh om konstslaget: ”Blir en OS-klassiker”
