”En mardrömslik fängelsevärld, styrd av en ond och psykopatisk jävel.” Repliken som yttras i sista säsongen av ”Stranger things” beskriver egentligen storskurken Vecnas herravälde i det parallella universumet Upp och ner, men för en strömningscyniker passar orden nästan lika bra för att beskriva relationen mellan serien och Netflix-bossen Ted Sarandos.
Bröderna Duffers nördkulturella nostalgifest må ha nått sitt slut, men mot skriverierna om Netflix försök att förvärva Warner Bros framstår tajmningen för denna final, detta utdraget blödiga segervarv för Netflix genregigant, lika mycket som början på en ny tidsålder. Mörk, stormig, själlös. Utan originalitet. Medan amatörerna genererar AI-slask på andras idéer, bjuder strömningsaktörens flaggskeppsprodukt på ett kollage av det mest sönderrefererade ytskiktet av amerikansk 80-talspopkultur.
Jag menar det inte på ett rakt igenom negativt sätt. Det finns uppenbarligen en marknad för detta, en stor samling soffpotatisar som suktar efter att sluka pyttipanna gjord på alla möjliga ingredienser som algoritmen listat ut att du kanske gillar. Även jag är svag för detta retrolapptäcke av arkadspel, kassettbandspelare, John Carpenter, Stephen King och Steven Spielberg.
Därför är det med visst magpirr som man inser att tiden till sist är kommen för ”Stranger things” att servera efterrätten. Eller vadå ”till sist”? Sedan seriestarten 2016 har det mest irrats omkring mellan världar för att mörka vad huvudpersonerna slåss mot. För vad handlar det egentligen om?
Vilka, vad, hur och varför? Första säsongerna var ett mysterium där en pojkes mystiska försvinnande får morsan, polisen och rollspelsglada vänner att försöka luska ut vad som hänt. Runt samma tid upptäcks en mystisk flicka, Eleven, som visar sig vara en försökskanin med mystiskas krafter på flykt från ett mystiskt laboratorium. Snart skymtas ett parallellt universum kallat Upp och ner. Jodå, lika skumt det. Mysteriet tätnar.
Ibland benämns den här sortens serier som ”mystery box show”, eller mysterielådeserier, med ”Lost” (2004–2010) som ett av typexemplen. När serieskapare väl lyckas förlägga det episodiska berättandet till en mysterielåda med tillräckligt attraktiv yta, med en tillräckligt charmig ensemble däri, går det att i långa perioder driva historien på att bara låta tittare försöker greppa vad serien handlar om. Sedan kan intrigmakarna ha hur bra pokeransikten som helst, men till slut måste de visa sina kort.
Och i de flesta fall tål inte mysterielådeserierna att bli synade. ”Stranger things” är en av få som faktiskt gör det, men inte på grund av mästerligt intrigbygge så mycket som att man väljer att hålla det enkelt. Trots allt är hela konceptet utformat som ett kärleksbrev till det källarkvalmiga ”Drakar och demoner”-spelandets högtid.
Hela poängen är att prylarna, frisyrerna, musiken och de stora paradsekvenserna ska påminna om sådant man sett och hört förr. Fiffigt nog ger detta manusförfattarna frikort att ta det slappt. Badandet i intertextualitet ger bröderna Duffer en chans att bekvämt flyta på rygg i ett bollhav av klichéer. Störande eller charmigt? Det beror på hur man är lagd som tittare – med klar fördel för sentimentala nostalgiker med erfarenhet av tjugosidiga tärningar.
Tiden har inte helt stått stilla. Det finns något fint i att se barnskådespelare växa med serierna som de medverkar i. ”Stranger things” följer på så sätt Harry Potter-filmernas logik, där inte bara rollfigurerna och skådespelarna åldras för varje del – skaparna utgår från att kärnmålgruppen gjort detsamma. I takt med att tidigare oskuldsfullheten går förlorad blir också tonen allt mörkare.
Så även här i den långfilmslånga finalen där det inte snålats det minsta på produktionsvärdena. Slutuppgörelsen är rejält storskalig med specialeffekter som skulle klara av att breda ut sig på de största biodukarna. Dessförinnan har det hunnits med en hel del sammandrabbningar, vilket gör de stora explosionerna nödvändiga för särskiljandets skull. I mysterielådeseriernas utdragna anda dröjde det ända till säsong fyra innan en tydlig konkretisering av seriens storskurk: Vecna, även känd som Henry Creel, ”One” och ”Herr Vadå” (vad vore en mystisk skurk utan flertalet alias?). Nu när man väl får veta mer om skurkens ursprung går tankarna från ”Herr Vadå” till ”Herr Jaha”.
Mycket är sig likt med otaliga varianter av scener där en rollfigur stannar upp, idéglödlampan tändas i ögonen och hen säger ”vänta…” eller ”jag har en plan”. Väl framme vid slutsäsongens eftertexter verkar det faktiskt som att bröderna Duffer hade en plan. Som om det skulle vara skäl nog att bli imponerad.
Bröderna Duffer: ”Nostalgin får aldrig överskugga berättelsen i ’Stranger things’”
Läs fler film- och tv-recensioner
