Morristown rustar för nya räder mot migranterna – ”Vi var inte redo förra gången, men vi är redo nu”

De federala tjänstemännen kom vid niotiden, ett par timmar in på morgonskiftet. Plötsligt var de överallt på köttfabriken Southeastern Provisions utanför Morristown i östra Tennessee.

Arbetarna i sina tunga slaktförkläden hade inte en chans att komma undan.

Eugenia Lopezsanchez och hennes kolleger fick släppa arbetet med att stycka och förpacka köttbitar. I stället föstes de ihop som boskap på fabriksgolvet.

– Det var hemskt. En del av agenterna var aggressiva. Jag vädjade till dem att låta mig gå, för mina barns skull. Men de sade att de inte brydde sig, berättar hon.

Det var april 2018 och den amerikanska migrationsmyndigheten ICE och skattemyndigheten IRS slog till mot papperslösa migranter.

Tillslaget mot köttfabriken utanför Morristown blev en av de största räderna någonsin på en arbetsplats i USA. En symbol för den dåvarande presidenten Donald Trumps jakt på illegala migranter. Formellt riktades räden mot fabrikens ägare, som fuskade med skatten genom att använda papperslösa arbetare. I praktiken blev hans anställda måltavlor. 97 män och kvinnor greps och togs i försvar.

Medan arbetarna fördes till nationalgardets högkvarter i Morristown, spreds nyheten om tillslaget på köttfabriken i stan.

Hilario Hernandez fick ett samtal som han aldrig glömmer. Hans hustru Alejandra Medoza-Cruz berättade att hon hade tagits i förvar.

– Hon sade att hon trodde att hon skulle bli skickad till Mexiko och att jag skulle se efter barnen. Okej, sade jag. Men mitt hjärta bultade, berättar han.

Hur berättar man för sina barn att mamma riskerar att deporteras? Hilario Hernandez åkte hem och radade upp sonen och de två döttrarna i soffan.

Daniela, den yngsta, var bara tio år.

– Jag ville inte ljuga för dem, så jag berättade vad som hade hänt. Men jag sade också att allt skulle bli bra. Det var så jag kände det, säger Hilario Hernandez.

På måndag klockan 12 lokal tid svär Donald Trump presidenteden igen. Sedan förflyttar han sig till Vita huset, där han kan rivstarta presidentskapet med olika så kallade presidentordrar – för att säkra gränserna och inleda deportationerna från USA. Invandringen kommer att stramas åt, men ingen vet hur långt Trump är beredd att gå.

Det är lätt att föreställa sig att invånarna i Morristown fasar för hoten om nya massdeportationer. Många får fortfarande tårar i ögonen när de pratar om kaoset och paniken under räden för närmare sju år sedan.

Men verkligheten är mer komplicerad än så. Det visar sig att det finns många lärdomar att dra från tillslaget på köttfabriken 2018.

I församlingshemmet vid St Patricks katolska kyrka stannar Veronica Galvan upp. Hon arbetade för församlingen 2018 och hade kontakt med många latinamerikaner i Morristown.

– Det var så mycket rädsla och oro. Folk visste ingenting. Jag rusade från det ena stället till det andra för att försöka förstå vad som hände, berättar hon.

Direkt efter räden sökte sig flera hundra människor till en grundskola bredvid nationalgardet för att förtvivlat försöka få information om sina anhöriga. Där var barn som sökte efter sina föräldrar. Där var familjer som förlorat den enda i hushållet med jobb och inkomst.

Veronica Galvan sände live på Facebook i timmar från basketplanen i gymnastiksalen, för att så många som möjligt skulle få veta vad som hände. Mitt i allt lyckades hon få klartecken från stiftet och biskopen i östra Tennessee för att omvandla katolska kyrkan i stan till en fristad för migranterna.

Då tog berättelsen om räden mot köttfabriken en ny vändning.

Medborgare och organisationer ryckte ut för att stötta familjerna som drabbats av räden – och alla andra migranter i Morristown som oroade sig för att de skulle kunna råka illa ut. Donationer med kläder och mat och toalettartiklar strömmade in. Frukost, lunch och middag, hundratals måltider, dukades upp i församlingshemmet. Lärare, psykologer, kuratorer och jurister hörde av sig och erbjöd stöd.

– Vi skärmade av en avdelning av den stora salen i församlingshemmet. Där satt advokater i dagar för att ge familjerna gratis juridisk hjälp, säger Colleen Jacobs, som var och är chef på förvaltningen för St Patricks katolska kyrka.

Utmaningarna var åtskilliga. Många kvinnor var inte vana vid att ha kontakter med samhället på egen hand. Många män hade aldrig tagit ansvar för hem och barn. En del blev rädda för att de skulle förlora vårdnaden om sina barn, när de gav advokaterna fullmakt att hjälpa familjerna.

Men mitt i tumultet växte en ny känsla av gemenskap fram i staden i östra Tennessee.

– Många av de här familjerna hade bott i Morristown i femton, tjugo år eller mer. De var inte bara migranter. De var någons fotbollstränare, någons trädgårdsmästare, någons bekant från mataffären, en del av kyrkan och kvarteret, säger Colleen Jacobs.

Veronica Galvan konstaterar att hon kastades mellan sorg och glädje.

– Det var så många känslor på en gång. Man kunde vara arg och ledsen i ena stunden och glad och lycklig i nästa. Det var svåra upplevelser, men det kom så mycket gott ut av det, säger hon.

Eugenia Lopezsanchez släpptes på kvällen efter räden. Alejandra Mendoza-Cruz hade inte samma tur. I sex veckor slussades hon runt på olika boenden i den amerikanska Södern.

– Det var hemskt. Jag hade aldrig varit i förvar förut. Jag visste inte hur jag skulle få tag på min familj. Jag fick be folk att hjälpa mig att ringa dem, berättar hon.

En majdag kom hon tillbaka till Morristown. Dottern Daniela Hernandez minns att det var precis före mors dag i USA.

– Vi hade gjort plakat och välkomnade henne.

I slutändan deporterades drygt 20 av migranterna från Morristown.

Ur det perspektivet var tillslaget inte särskilt effektivt. Men det var förmodligen inte syftet, enligt Efren Olivares, som är chef för arbetet med strategiska rättstvister på medborgarrättsorganisationen Southern Poverty Law Center.

– Det är viktigt att förstå att man gör detta för att sprida skräck. Nästa dag vågar barnen inte gå i skolan. Folk är rädda för att gå till jobbet. Folk är rädda för att gå till doktorn. Det är som en sorts statsunderstödd terrorism, som riktar sig mot samhällen med migranter, säger han.

En papperslös migrant har inte samma rättigheter som en amerikansk medborgare eller en person med ett giltigt visum eller uppehållstillstånd. Men den amerikanska konstitutionen ger ett visst skydd till alla som vistas i USA. Migranter får inte utsättas för diskriminering eller berövas vårdnaden om sina barn utan grund. De har rätt att få sin sak prövad i domstol.

Det blev nyckeln för många av arbetarna från köttfabriken i Morristown.

– Vi sade åt dem att inte skriva på några papper om frivillig deportation. Om man skriver på så skickas man iväg, säger Veronica Galvan.

Några av migranterna tog strid mot myndigheterna, för hur de behandlades under räden. De hävdade att myndigheterna ägnade sig åt rasprofilering när de sökte upp migranterna, och att ICE-tjänstemännen agerade brutalt och med mer tvång och våld än situationen krävde. Människorättsorganisationer som Southern Poverty Law Center valde att driva fallet i en grupptalan.

Myndigheterna har alltid förnekat att de gjorde något fel. Men i februari 2023 godkände en federal domstol i östra Tennessee en uppgörelse som innebär att migranterna får dela på motsvarande elva miljoner svenska kronor i skadestånd. Knappt hälften av pengarna tillföll de sex migranter som gick i spetsen för grupptalan. Men alla fick ett mindre skadestånd.

– Det var en viktig milstolpe att domstolen gav klartecken för grupptalan, säger Efren Olivares.

– Vi kunde bevisa att myndigheterna riktade in sig på den spansktalande befolkningen. Lagen tillåter inte att människor diskrimineras utifrån ras eller etnicitet.

Närmare sju år efter räden mot köttfabriken är det svårt att föreställa sig Morristown utan alla latinamerikanska migranter. Deras inflytande har bara vuxit under åren som gått. Även om många har kommit till USA illegalt, så lever de ganska öppet.

Den katolska kyrkan St Patrick har högmässor på löpande band om söndagarna: Först en tvåspråkig ceremoni på morgonen, sedan en engelskspråkig gudstjänst på förmiddagen och slutligen en spanskspråkig gudstjänst vid lunchtid.

Hilario Hernandez är en av kyrkvärdarna.

– Jag tackar Gud för att vi återförenades i familjen, säger han.

Nya mötesplatser för stans spansktalande befolkning poppar upp överallt.

På restaurang La Quesadilla petar Eugenia Lopezsanchez och dottern Blanca Sanchez bland de friterade majschipsen, medan lille Thiago, 11 månader, vrider och vänder sig i barnstolen för att ha koll på allt som händer.

De är tre generationer, med olika status i USA. Thiago är amerikansk medborgare. Ett av alla barn som blir familjens hopp. Hans mamma Blanca kom till USA som barn och har kunnat studera och jobba med skydd av en lag som kallas Daca.

Eugenia Lopezsanchez, mormor och mamma, är den som är mest utsatt. Hon kom till USA illegalt. Men efter räden på köttfabriken fick hon ordning på dokumenten.

– Mamma fick en advokat och och hjälp att söka arbetstillstånd och möjlighet att arbeta här legalt. Men det kostade, säger Blanca Sanchez.

På hantverksfirman Martinez Handymans högkvarter i ett köpcentrum nära landsvägen väntar närmare 50 hantverkare på att ge sig ut på dagens uppdrag. Ett arbetslag ska måla om ett vardagsrum. Ett annat ska försöka lokalisera ett elfel i ett mörklagt hus.

För femton år sedan var chefen Marcos Martinez rörmokare och papperslös migrant. Nu driver han ett företag med en årlig omsättning på flera miljoner dollar.

– Efterfrågan är stor, konstaterar han.

Han har arbetstillstånd sedan några år tillbaka, men inget permanent uppehållstillstånd, efter 23 år som migrant i USA. Han har metoder för att betala skatt. Man måste inte missköta sig som arbetsgivaren på köttfabriken.

Marcos Martinez och hans arbetare litar på att någon ska skydda dem mot nya deportationer. Kanske grannarna i Morristown. Kanske Gud. Kanske rentav – den tillträdande presidenten. Stödet för Trump bland latinamerikaner ökade i presidentvalet i höstas.

– Han kommer att se till att ekonomin blir bättre. Men han är tuff mot migranterna, säger Marcos Martinez.

Han tror att Trump tar sitt förnuft till fånga som affärsman.

– Om man ställer till med problem så blir man deporterad, oavsett vem som sitter som president. Men om man arbetar hårt och är en bra person, så kommer man att kunna stanna. För då behövs man. Det finns inga som arbetar så hårt som latinos i den här stan.

Juristen Efren Olivares på organisationen Southern Poverty Law Center – som var med och drev ärendet om räden i Morristown – tycker att det är svårt att sia om vad Trumpadministrationen tar sig till. Men han misstänker att det blir nya räder.

– Jag är rädd för att man kommer att livestreama tillslag, som politiska spektakel, för att bli virala. För då har man visat väljarbasen att man har fullföljt sina vallöften, säger han.

Aktivisten Veronica Galvan vill inte säga att hon är orolig. Mer på helspänn för vad som komma skall.

– Vi var inte redo förra gången, men vi är redo nu. Det är den stora lärdomen. Vi vet hur processen runt deportationer ser ut. Vi har sett till att folk har sina mappar, med alla viktiga uppgifter, om de skulle hamna i en nödsituation, säger hon.

Hilario Hernandez och Alejandra Medoza-Cruz är förtröstansfulla. Tron på Gud är ett viktigt stöd, men de är inte särskilt rädda för Trump heller. Deras äldsta son, som är amerikansk medborgare, röstade till och med på Republikanernas kandidat i november.

– Vart fjärde år är det val och sedan får vi en president. Ibland blir det bättre och ibland inte. Jag tycker att det känns bra nu, säger Hilario Hernandez.

Eugenia Lopezsanchez har däremot haft svårt att släppa minnena från räden i köttfabriken.

– Ända sedan jag hade den upplevelsen, så har jag fått leva med rädslan. Jag tänker mycket på det nu, med den nya presidenten.

Läs mer:

Lögnen satte Springfield i centrum för USA-valet

De står först i kön när Trump ska utvisa miljontals invandrare från USA