Det börjar som en småtrevlig videodagbok från den lilla industristaden Karabash i ryska Ural. Den lokala skolans ”eventkoordinator” och halvt officiella videofotograf Pavel ”Pasha” Talankin, dokumenterar vardagslunken i korridorerna och i hans eget arbetsrum, dit eleverna ofta söker sig för gemenskap och lugn. Det är lätt att förstå dem. Pasha är en blid och förstående själ, utrustad med tonvis av empati. Några korta scener etablerar hans dåtid och ensamma barndom, där både pappa och vänner saknades, så nu vill han vara den vuxna förebild som han själv saknade under uppväxten. Sedan kommer den ryska, brutala invasionen av Ukraina – och allt förändras. Inte över en natt men gradvis och obönhörligt.
”Mr Nobody against Putin” ger oss en unik och skrämmande inblick i den ryska vardagen under kriget, där indoktrineringen och propagandan flödar, formar de eleverna till fascister redan från barnsben. Som Putin själv har sagt: ”Krig vinns inte av befälhavare, utan av lärare.”
Barnen tvingas marschera och sjunga nationalsången varje morgon, lärarna åläggs att skriva om historien om Ukraina, Putin själv håller videosända ”lektioner” och den ökända Wagner-gruppen åker runt på landets skolor och utbildar barnen i krigföring. Anordnar bland annat tävlingar i granatkastning. Man baxnar. Inför skeendet men också inför hur effektivt maktapparaten sprider sin hjärntvätt, men så finns väl också propagandans psykiska infrastruktur kvar sedan Sovjettiden.
Pavel Talankin kommenterar militariseringen av skolan med bitande ironi, blottar medlöparnas tragikomiska beteende med lakonisk skärpa (historieläraren är ett fall för ett helt psykologikonvent) – och påminner stundtals om den amerikanska dokumentärbuffeln Michael Moores (”Bowling for Columbine”). Men oftare framstår Pasha som en deprimerad dissident, en samvetsöm man som älskar sitt land men hatar dess ledare. Det är således ingen antirysk film, snarare svidande anti-Putinsk – det är en viktig distinktion som särskiljer ”Mr Nobody against Putin” från många andra verk om det utdragna kriget.
En allt mer uppgiven Pavel Talankin pratar ibland rakt in i kameran, som en deltagare i en reality-såpa. Han talar om hur vissa orädda ryssar står emot, protesterar, misshandlas, hamnar i fängelse: ”Så modig är tyvärr inte jag”, säger han. Men filmens existens vittnar så klart om det motsatta, om en medborgare med obändigt rättvisepatos.
Pavel Talankin fortsätter att filma, officiellt för att dokumentera patriotismens vinningar i skolan men i det fördolda formar han en motståndshandling, flyr till slut landet och sätter tillsammans med den amerikanska regissören David Borenstein ihop denna lilla melankoliska men ändå upplyftande videohälsning från andra sidan östfronten.
Se mer: Fler regimkritiska dokumentärer: ”Fahrenheit 11/9” (2018), ”Courage” (2021), ”Mullans son” (2023).
Michail Sjisjkin: ”Det enda som kan ändra på Ryssland är ett totalt militärt nederlag”
