De första sidorna av Lina Rydén Reynols nya diktsamling är bland de starkaste jag har läst inom svensk poesi på länge (så starka så att delar även återkommer mot slutet, som för att knyta ihop det hela). Ett utdrag:
Det är sant att man kan trä ett spjut genom en människa
från huvudet rätt genom bålen
för att hålla henne upprätt
Vem har rätt att säga
att det inte är kärlek
Ihop med efterföljande dikt – den om människan som har större chans att överleva ifall spjutet sitter kvar än om man försöker dra ut det – fungerar introt som en sorts programförklaring.
”Jag hjälper dig inte” är Bonnierförläggarens fjärde bok (senaste var satiriskt groteska ”Använd dem som du vill” från 2022). Rydén Reynols har under sin relativt korta författarkarriär mejslat fram en egen språkvärld som är behaglig att befinna sig i. Här får vi precis och stundvis narrativ diktning, en samling som egentligen kan läsas som ett enda långt flöde.
Poesin tar sig formmässiga friheter utan att lämna något åt slumpen – att följande två strofer täcker en sida, så långt ifrån varandra de kan komma, blir en tacksam illustration av livets förgäves goda intentioner: ”Jag lär dig/ Jag hjälper dig inte”.
Det blir inte fladdrigt eller blommigt, Rydén Reynols får snarare texten att framstå som något akut. Här finns en brutalitet i det karga, ”Så litet som en spik/ som slås in i hjärtat”, för att citera texten.
Tematiken, då? Under läsningens gång kommer jag att tänka på en formulering av Albert Camus, den om ”existensens inneboende absurditet”. Camus må ha syftat specifikt på självmordet, men är det något som denna koncentrerade men musikaliska diktsamling lyckas med är det att visa på det absurda i att finnas till. Vi hittar ett desperat (och nästan komiskt glödande) självhat, här exemplifierat av ett gäng rader som ensamt och effektfullt tar plats över tre sidor, samtidigt som naturen ställs i kontrast mot människan:
Jag skulle krossa min skalle
om det inte redan var gjort
jag skulle gå till träden
som jag hatar
för att de lever
Hugga dem och döda dem
Oerhört skickligt, men aldrig enkelspårigt. I nästa andetag kan Rydén Reynols ge plats åt den villkorslösa kärleken, den framträder som något lika underbart som smärtsamt, gripande men aldrig smetigt skildrat: ”Ändå ser jag ingenting/ för du står inte framför mig”.
Vi får bekanta oss med en så kallad intervjuare, där diktjaget går i dialog med någon eller något som verkar befinna sig i en maktposition eller åtminstone ett överläge. Kanske har jag Leila Inanna Sultans fina ”Straffkolonien” färskt i minnet, men jag upplever att scenerna pendlar mellan konfrontativt förhör och smått bisarr envägskommunikation.
Ibland antar dikten ramsans form och kryddas med gammelsvenska eller dialektala uttryck, som för att ladda texten med historiska nycklar och en befriande ekvilibrism (den som specifikt googlar ”trägu” hamnar bland trolldomsrannsakningar 1649 – 1739): ”Likna nåt/ är dess trägu/ Sinda dom/ trackas gräven/ Tukta hamn/ sen går näven”.
Bilder används snillrikt och konsekvent och är inte sällan kroppsliga – ansikten knycklas och tänder slår ut som växter. Och för att knyta ihop resonemanget om existensens inneboende absurditet: någonstans verkar diktjaget ändå vilja tacka livet. Mot slutet är det nämligen som att berättaren försonas med sin förtvivlan (”Ett sprucket huvud är fortfarande ett huvud” eller ”Det går att tala om träd fast de inte finns”).
Saker är emellertid aldrig givna. Lina Rydén Reynols lämnar läsaren med mängder av ingångar och tolkningar, hennes poesi landar i skärningspunkten mellan det abstrakta och det konkreta. Hon befäster sin position som en av Sveriges verkligt viktiga samtidspoeter.
Läs fler texter av Gabriel Zetterström och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
