Daniela Rathanas andra album genomsyras av en självrannsakande ton. ”Vart ska man gå nånstans, när man har visat allt?” frågar hon på titelspåret ”Where strippers go to die”. Till ett arrangemang värdigt en Bond-film – med dramatiska pianon och stråkar – reflekterar den 29-åriga artisten över att ha blottat sig när det redan är för sent, likt en naken strippa på en scen.
Känslan av att ”ha gett allt” speglas också i göra slut-eposet ”Fuck ditt liv” – bitter som Cherries ”Lämna han”, empowering som Miley Cyrus ”Flowers” och med en hook klippt och skuren för att skrålas med i på dansgolvet.
Daniela Rathanas debut ”Rathana club” från 2021 belönades med en Grammis för årets pop, men utgjordes minst lika mycket av r’n’b. Låtarna skildrade dekadens, giftiga relationer och fjortisestetik – allt på ett frispråkigt, finurligt och fängslande sätt. Sedan solokarriärens start har hon stått under Oskar Linnros vingar som axlat rollen som exekutiv producent på båda albumen.
Precis som föregångaren präglas den nya skivan av ett filmiskt bildspråk. Om ”Rathana club” var ett kvalitetsdrama är uppföljaren en lagom underhållande tv-serie, där spänningen hålls vid liv av några bärande ingredienser – i det här fallet framför allt lyriken. Ett exempel är ”Mangatårar” där tonen skiftar mellan finstämd och fräck. Låten kretsar kring den filterlösa karaktär Rathana medvetet uppfunnit åt sig själv – och mekanismerna bakom den. ”Jag vet att jag är animerad, kalla det för överlevnad”, sjunger hon över lekfullt plockande stråkar.
Den charmiga r’n’b:n från debuten lyser med sin frånvaro. I stället lutar sig ljudbilden mot en trygg popmittfåra – välproducerad men sällan överraskande. Daniela Rathanas artisteri svingar sig annars högt på den konstnärliga stången, med en egen estetik och ett låtskrivande som bär både skärpa och djup. För att matcha hennes i övrigt distinkta uttryck hade produktionen behövt ta ut svängarna mer.
Bästa spår: ”Mangatårar”, ”Bara varit där”
Läs fler skivrecensioner och alla texter om musik
