”POLITICS DO NOT BELONG HERE. Have. Some. Decorum.”
Varningen, tangentbordshamrad med den trötta auktoriteten hos någon som försöker hålla ordning i det digitala kaoset, kom från en moderator på forumet Reddit i en megatråd om Electronic Arts. Det hade precis blivit känt att speljätten köpts av ett konsortium lett av Saudiarabiens statliga investeringsfond.
Svaren lät inte vänta på sig. ”Med all respekt”, invände användaren IHeartPizza101, ”den här diskussionen kan inte äga rum utan att bli politisk.”
Tråden i underforumet för spelet ”The sims” låstes snart och ersattes med en ny, utan förbud mot politik.
Ordväxlingen på Reddit i slutet av september är en talande ögonblicksbild. Att bolaget som kontrollerar serier som ”The sims”, ”Battlefield”, ”FIFA” och ”NHL” köps ut från börsen (prislappen: 55 miljarder dollar), av ett ökänt auktoritärt kungadöme vid Persiska viken, är ingen struntsak.
För många spelare har ”The sims” varit en av få platser där identiteter och relationer kan existera utan ifrågasättanden – en tillflykt som i sig är politisk
Särskilt ”The sims” har alltid varit ett slags normmaskin. Det är världens mest populära spel i genren livssimulator, och har sedan 2000 blivit ett kulturellt laboratorium där miljontals spelare testar och bygger versioner av livet. För många har det varit en av få platser där identiteter och relationer kan existera utan ifrågasättanden – en tillflykt som i sig är politisk.
Den nya huvudägaren till spelserien som sedan starten legat i framkant för att representera minoritetsgrupper i gejming är nu alltså, som användaren AutisticAnarchy påpekade, styret i ”ett land jag inte kan vara trygg i på grund av min sexualitet och könsidentitet”.
Politiken har inte bara knackat på dörren till det digitala dockskåpet. Den har köpt hela huset.
Användarna gör därför rätt i att reagera. Kulturell riskminimering är ett väldokumenterat fenomen i medieindustrin, där allt som bidrar till friktion är en finansiell osäkerhet som helst ska elimineras.
Det underlättas av att dagens spel oftare är en löpande tjänst än en färdig produkt. De är en del av den förflyttning som medieforskarna David Nieborg och Thomas Poell kallar ”plattformisering”, där spelen liknar ett ständigt flöde av innehåll som styrs och formas av plattformen de ligger på.
Plattformsmodellens gåva till en riskminimerande ägare är att ”opassande” inslag kan sorteras bort i en strid ström av uppdateringar. Censuren märks först efter att tystnaden har infunnit sig.
Samma tendens märks i själva företagskulturen. Det tydligaste exemplet är ”Fortnite”. Epic Games, som ägs till 40% av kinesiska Tencent, hade i fyra år medverkat på Pride varje sommar. I år uteblev firandet. När nyhetssajten Gamespot frågade varför var svaret att de hade varit för upptagna med annat. Företaget tog inte avstånd, det bara slutade prioritera att vara allierade. Posten i kalendern raderades.
Maktlogiken som präglar dagens spelindustri blir förstås politiskt explosiv i händerna på de nya EA-ägarna.
För Saudiarabiens statliga investeringsfond, PIF, är uppköpet inte bara en investering vilken som helst – det är prestigepolitik. Mohammed bin Salmans plan ”Vision 2030” omfattar ett mjukt maktövertagande genom olika sorters underhållning. Saudiarabien har redan investerat miljarder i global spelinfrastruktur. Deras ansats att dominera e-sport och gejming är ett exempel på sportswashing – ett sätt för den auktoritära regimen att putsa sin image genom sport.
Multinationella företag har alltid behövt hitta sätt att balansera olika länders intressen och kulturer. Men numera blickar de riskminimerande cheferna i den amerikanska spelindustrin inte bara mot Riyadh, utan sneglar också nervöst på hemmamarknaden. Det politiska klimatet i väst är inte längre sådant att frågor om representation, eller människors lika värde, per automatik är bra pr.
I somras konstaterade skribenten Rebekah Bastian i Forbes (18/6) att företag i allt högre grad, precis som ”Fortnite”-bolaget Epic Games, tonar ner sitt stöd för hbtq-personer. Majoriteten anger Trumpadministrationens attacker mot mångfaldsarbete som en anledning, och tillsammans med trycket från organiserade anti-”woke”-kampanjer i väst har det blivit potentiellt olönsamt att stå för progressiva värderingar.
Men den här cyniska lönsamhetskalkylen missar två mänskliga faktorer, vars lojalitet bolagen tycks ta för givna: de som skapar spelen och de som spelar dem.
Jason Schreier, som har skrivit flera böcker om spelindustrin, har lyft ”brain drain” som ett av de största problemen: att dåliga arbetsvillkor, demoraliserande företagskultur samt bristande etik och kreativitet gör att de mest kompetenta medarbetarna flyr branschen först. Och den lojalitet som byggts upp kring exempelvis ”The sims”, just i egenskap av en inkluderande tillflyktsort, är en enorm tillgång som i nuläget känns mer osäker.
Lilsimsie kallade uppköpet för ”en mardröm för vårt community” och menade att den nya ägarens värderingar strider mot spelets inkluderande anda
I dagarna rapporterade PC Gamer (23/10) att flera av de mest populära ”The sims”-profilerna valt att lämna EA:s nätverk av influerare i direkt protest mot uppköpet. Det är ett första tydligt tecken på att den lojalitet som EA tagit för given faktiskt har ett pris.
Så vilken sida kommer att segra – riskminimeringen eller spelkulturen?
EA står inför ett vägskäl. Den ena vägen är den tysta anpassningens. Här vinner kalkylen, kalendern blir försiktigare och tesen om att ägarstruktur trumfar kultur bekräftas. Den andra vägen är det trotsiga försvarets. Här vinner sannolikt utvecklarna, uppbackade av en tillräckligt högljudd spelarbas, som visar att engagemang kan skapa en motvikt även mot den tyngsta av ägare.
Frågan lär inte besvaras av något pressmeddelande, utan snarare av vad som får leva vidare efter nästa programuppdatering. Nu avgörs vilken värld ”The Sims” kommer att kunna simulera i framtiden, och vilken som bara blir ett minne.
Läs mer:
”The sims” fortsätter att trigga spelarnas fantasi
