Gården låg strax utanför Lund, vi åkte dit för att plocka majs en dag i slutet av augusti.
Bonden såg på mig förvånat när han hörde min breda skånska, tittade på mig som om jag blev dubbad i realtid.
Här bor han, tänkte jag och kände ett sting av avundsjuka. Boningshuset så pampigt och fint, omgivet av marker som hans barn sprang runt på barfota, alldeles leriga om fötterna. Regnet hade precis upphört, vi kisade mot solen när vi klev ut på en av åkrarna.
Han följde efter, frågade nyfiket var jag kom ifrån.
– Jag kommer från min mammas mage! svarade jag lite på skoj och han skrattade och jag häpnade när jag såg de vida fälten.
Allt möjligt odlar han. Han berättade med stolthet om hur jorden gått i arv, från hans farfars far till hans farfar och vidare till hans far. Nu var det han som basade på den här gården.
Alla kommer någonstans ifrån, inte bara de som vanligtvis får frågan.
– Allt det här är vårt, sa han och pekade i alla möjliga riktningar.
Jag hade aldrig tänkt på det innan, att Skåne kan vara så stort och så litet på samma gång. Att en familj kan kalla en så stor del av detta lilla landskap för vårt, och ändå finns det kvar så mycket för andra att äga.
Jag påmindes om allt som en gång varit vårt i min släkt, men som inte längre är det. Jag kom att tänka på min mor och en sak hon alltid gör när hon kommer ut på ett odlingsfält.
– Hon nyper tag i lite jord mellan tumme och pekfinger – så här – och för handen till munnen, sen smakar hon på jorden. Då vet hon om den är fattig eller näringsrik och vad som bäst passar att odla i den.
Bonden blev tyst.
– Det var det vackraste jag hört, sa han.
Jag var inte beredd på det som skulle hända sen, men det hände likväl. Bonden började gråta.
Han försökte blinka bort sina tårar och jag blev så rörd av hans reaktion att även jag började gråta.
Något svårdefinierat förenade oss plötsligt.
Trots våra olikheter, förstod vi att vi kom från samma ställe. Det är ingen plats som går att peka ut på en karta – det är något annat. En ficka, som uppstått i detta tillstånd som vi kallar livet.
Han frågade var vi hade vår gård, talade om den som om den fortfarande var i vår ägo.
– Strax utanför Jerusalem, i Palestina. Men nu var det mycket längesen vi var där.
Han tittade bort, som för att samla sig.
Det behövs ingen introduktion till en av världens mest infekterade konflikter, men kanske krävs det att man själv är bonde för att förstå vidden och djupet av den. Kanske krävs det att man själv har ägt och brukat en bit mark för att förstå värdet av att ha ägt och brukat en bit mark och vad det skulle innebära för hela ens existens om den togs ifrån en.
Det är svårt att förklara vad detta brott får för konsekvenser, för en som aldrig har levt ett liv på och av sin egen jord.
När mina föräldrar pratar om sin uppväxt, nämner de sällan butiker. Kanske var det bara när de köpte tyg som de blev tvungna att kliva in i en. De var i princip självförsörjande och friheten det ger – att kunna så och skörda sina egna grödor – har alltid varit viktigare än bekvämligheten att köpa mat.
Väller det av solmogna tomater, kommer man inom sinom tid på vad man ska göra med dem, det behövs inga recept.
– Vi gjorde ketchup innan vi visste vad ketchup var, alla olika sorters sorter, brukar min pappa berätta.
Saknaden går bortom jorden. Det är saknaden av själva självet och det man kan åstadkomma med sina egna händer och det spelar ingen roll att det är hårt jobb
Jag har vuxit upp i lägenhet, men har i alla våra fönster och i den knappt genomträngliga grönska som odlats fram på balkongen fått erfara hur det ser ut, när en bonde försöker kompensera för saknaden till jorden. Den går bortom jorden. Det är saknaden av själva självet och det man kan åstadkomma med sina egna händer och det spelar ingen roll att det är hårt jobb.
Friheten är värd allt det arbetet och mer.
När jag hälsar på hos mina föräldrar vill min mor att jag kommer ut och kollar hur långt vindruvsrankan hunnit klättra upp i taket där ute. Eller inne. Nu har de fått balkongen inglasad, så att den ska bli ”som en liten växthus”.
Och blir det inga druvor, gör vi dolmar av bladen.
Ute på majsfältet den där dagen i augusti, behövdes inga ord för att jag skulle förstå trösten som den skånske bonden ville ge mig. En tröst som ska hålla i sig ända in i slutet av november.
Han plockade en majskolv och skalade den med samma handlag som jag så väl känner igen.
– Titta så fin, alldeles gyllene. Här, ta med några stycken till din mamma, sa han.
Vi fick till oss själva också – en hel säck full som vi lade i frysen.
Häromdagen tog jag ut de fyra sista och lade ner dem i kokande vatten. Jag kapade dem på mitten så att de skulle räcka till hela familjen. Alla skulle få njuta smak av sommar med flingsalt och smör på, i vintermörkret.
Mat som tröstar i vintermörkret
Frysen är din vän. Där finns bär som kan mixas till en god och vitaminrik smoothie, en välbehövlig kick i vardagen.
Är det slut på majskolvarna finns det frysta korn i påse. Absolut godare än de i konservburk. Värm i kastrull, rör med salt och smör. Som små korn av sol på tallriken.
Ingen mat gör sig bättre efter att ha frysts, än grytor och soppor. Laga stora mängder och frys in. Plocka ut när det är dags och under tiningen passar du på att koka ris, potatis eller annat som du vill ha till.
Nadia Jebril är reporter på DN och självutnämnd köksolog. Intresset för mat och smaker, allt människan lagar och äter, hur och varför – har funnits med så länge hon kan minnas. Hon bor i Lund och medverkar i Lördagsmagasinet en gång i månaden. Här hittar du flera av Nadias texter.
Vill du ha mera tips på mat, dryck och krogar? Eller dela med dig av egna tankar och favoriter? Gå med i DN:s Facebookgrupp Snacka om mat och krog!
