Lediga decembersöndagar är sällsynta, men förra året fick vi en. Alla andra verkade ha någonstans att gå eller någonting att göra. Alla, förutom vi.
– Vi åker till moskén, sa jag.
Jag vet inte var idén kom ifrån, muslimer brukar vanligtvis gå till moskén på fredagar – inte på söndagar – men detta var ingivelsen. Kanske fanns det något mysigt i känslan att vi skulle gå till vår kyrka, samtidigt som så många andra sökte sig till sina kyrkor.
Jag hade ingen koll på bönetiderna eller om moskén var öppen, jag packade bara in familjen i bilen och så åkte vi till Malmö.
Det är ju därför vi lånar in andras traditioner, hur skulle du annars få julklappar?
Vi korsade atriumgården och knackade på i entrén och det visade sig vara öppet.
I det stora bönerummet satt ett gäng barn och deras föräldrar. Imamen och hans fru hälsade oss välkomna, berättade att de brukade ha familjeträffar någon gång i månaden, och varje träff kretsade kring olika teman.
– Det är kul för barnen också, de får lära känna varandra, leka, sa imamen.
Det slog mig då, hur lik imamfamiljen är den svenska traditionella prästfamiljen, en sådan som man föreställer sig när man tänker på den typ av svenska prästfamiljer som fanns förr, de som vigde hela sitt liv åt kyrkan.
Precis som imamfamiljen, när de gör moskélivet till sitt.
Han håller i de flesta av bönerna eller så har han möten och mottagningar på sitt kontor, ensam eller tillsammans med sin fru som annars håller i andra arrangemang. Är deras små barn inte i förskola och skola, är de också här.
I det stora rummet var det så lugnt den där söndagen, trots att de yngre barnen sprang runt runt och gjorde kullerbyttor, saliga över att ingen sade åt dem att sluta.
Moskén som bönerum, som mötesplats, som lekland med sin mjuka heltäckningsmatta.
Rösterna studsade mot kupolens innertak när vi pratade om traditioner, som var temat för dagen. I bara strumplästen satt vi, nio barn och fem vuxna, i en ring och diskuterade. De stora barnen var uppriktigt paffa över att det är så skralt med muslimska motsvarigheter till röda dagar i kalendern.
– Ja, vi har bara två stora högtider på ett år. Firandet efter fastan och firandet efter vallfärden till Mecka, sa imamfrun.
– Varför har alla andra så många högtider och festdagar och vi bara två? Är det inte lite orättvist? viskade min stora.
– Det är ju därför vi lånar in andras traditioner, hur skulle du annars få julklappar? viskade jag tillbaka.
Hon skrattade, tyckte att det var kul för att det är sant. Det är så vi lever. Vi tar det bästa från alla världar och så skapar vi en ny. Vår egen lilla.
Det faller sig naturligt om man är nyfiken. Om man förstår att man som människa inte bara behöver vara en sak och en sak bara. Man kan till exempel vara både svensk och muslim, trots att det är så många som vill hävda motsatsen.
Varför skulle vi inte kunna baka dem och äta dem i vår moské?
När vi alla trodde att det var slut och vi skulle hem, slussades vi ut i köket. Där stod flera bunkar med deg som stått och jäst, och russin i småskålar.
– Nu ska vi baka lussebullar, sa imamen.
Barnen skyndade sig för att tvätta händerna, så peppade på att få vara med.
Tänk att det krävdes så lite som ett lussebak, för att låta de här barnen få känna att alla delar i dem kunde få samexistera i just det här rummet. Och se, nu sitter ungar som heter Hassan och Fatima och mumsar på nygräddade, gyllene bullar som de själva bakat i moskéns kök.
Kan det för övrigt finnas ett mer elegant sätt att bryta igenom alla gränser än att blanda ner lite saffran, något av det mest exotiska och färgstarka som importerats i kryddväg, i ett svenskt och tryggt recept? Och den lyckade integrationen har ju redan skett, för länge länge sen, i alla svenska stugor och hem.
Även om det är självklart för mig att detta skulle kunna hända här, blev jag förvånad över att det hände. I moskén. Som om fördomen om att all slags utveckling på något sätt förbigår just denna byggnad, och att denna församling är ointresserad av samhället som den befinner sig i, är sann. Som om jag själv hade glömt hur nyanserad och omfångsrik verkligheten är – att den kan rymma både stränga, hetsande imamer och mjuka lussebakande imamer.
Kände ändå att jag var tvungen att fråga honom, ville höra hur han tänkte, är det inte lite konstigt att göra något så väldigt juligt här?
– Nej, varför? Lussebullar är gott och det finns inget i dem som är haram, sa han och syftade på att det inte finns något i bullarna som muslimer inte får äta.
– Varför skulle vi inte kunna baka dem och äta dem i vår moské?
Så tog imamen fram två glas och slog upp iskall julmust åt oss båda.
Nadia Jebril är reporter på DN och självutnämnd köksolog. Intresset för mat och smaker, allt människan lagar och äter, hur och varför – har funnits med så länge hon kan minnas.
Hon bor i Lund och medverkar i Lördagsmagasinet en gång i månaden med texter som handlar om livet genom mat och om mat genom livet. Här hittar du flera av Nadias texter.
Vill du ha mera tips på mat, dryck och krogar? Eller dela med dig av egna tankar och favoriter? Gå med i DN:s Facebookgrupp Snacka om mat och krog!
