![](https://i2.wp.com/static.bonniernews.se/gcs/bilder/dn-mly/480d81ba-58dd-4891-a0a0-618ad378219c.jpeg?interpolation=lanczos-none&fit=around%7C1024:576&crop=1024:h;center,top&output-quality=80&w=1200&resize=1200,0&ssl=1)
Jag minns med fasa hur det var när jag först började laga mat. Det var en kreativ tid, men det mesta smakade bara för konstigt. Det tog ett tag innan jag förstod att ”less is more”, att varje råvara, varje rätt, har sina egna förutsättningar att bli sina bästa jag.
Jag förstod inte vad jag gjorde för fel förrän jag fick värdefulla tips av en kompis som är kock: Om du lagar mat, till exempel en gryta, och du vet att den är komplett, men ändå så fattas det något litet – då ska du inte hålla på att addera något nytt helt apart, du ska bara lägga till mer av det som redan finns i.
”Gör du en bolognese och något fattas, ha inte i curry!”
Av honom lärde jag mig också att varje rätt kräver sitt eget handlag. En risotto ska röras ofta, så bestämt att buljongen kokar in – men så mjukt att riskornen fortfarande är hela. Ett långkok är något annat. Det ska puttra länge på låg värme och inte röras runt i hela tiden! Sätt kastrullen på spisen och glöm nästan bort den i några timmar.
Det är ett förhållningssätt som gör att man öppnar sig, man låter omvärlden tala till sig. Råvarorna visar hur de vill behandlas genom att belöna den som tillagat dem rätt – en lyckad måltid.
Sedan jag blev förälder har jag sett hur idéer från matlagningen ofta funkat bra även i barnuppfostran. Små deviser jag har haft med mig, som hjälper mig att komma ihåg hur det ska vara, för att det ska bli som bäst för barnen.
Vårt mellanbarn har börjat spela fotboll och hon älskar det.
Det är så fint att se vad det gör för henne och med henne. Hon har inte spelat så länge men det är fascinerande, hur det redan blivit en del av henne. Hur hon rör sig och hur varmt hon känner för sitt lag. Hon pratar inte särskilt mycket om det heller. Hon bara är. Hon bara gör. Jag är i ärlighetens namn inte så engagerad. Jag kan inget om fotboll. Jag är där, men jag förstår inte reglerna och inte heller kulturen. Och trots att jag inte driver på så händer det.
Man ska inte vara rädd för att röra runt, bestämt men mjukt. Och spä, spä med livets buljong
Det finns grejer vi verkligen har försökt få barnen att göra, jag har snudd på tvingat dem att prova på olika aktiviteter som jag tänkt att de ska gilla. Dans! Klättring! Spela instrument! Jag har på alla sätt velat ge dem alla möjligheter. Kanske för att jag inte fick de möjligheterna själv när jag var barn, kanske för att jag vet hur många barn som inte får dem i dag.
Men ofta när vi har provat på något, har de inte alls blivit bitna, tvärtom, de har velat gå därifrån direkt. Och hur många gånger har jag inte i bilen hem hört mig själv säga: Man måste ge det en chans, man kan inte bara ge upp, bla bla bla.
Så kom fotbollen.
Min man påminde mig, sa att det var så vårt mellanbarn börjat gå. Hon ställde sig framför en boll som hon puttade fram med foten och bollen rullade och hon gick efter. Kanske fanns det något redan i det, redan där.
Jag vet inte om jag såg det då.
Det är många som skriver om föräldraskap och det ligger så nära till hands när man är förälder, för att barnen blir en så stor del av en själv. Jag känner det nästan i fingrarna som rör sig över tangentbordet nu, hur klibbigt det blir när jag ska försöka ge mig på att ge råd. För att det är förnumstigt och allt man säger blir klyschigt för varje situation är så unik, varje förälder-och-barn-relation så olika.
Men så fick en vän sitt första barn för några veckor sedan och jag tänkte, en sak måste jag bara få uttrycka, bara en.
När ett barn behöver en, när barnet har det svårt – krävs det att man går in i hens liv som med en slev i en risotto. Man ska inte vara rädd för att röra runt, bestämt men mjukt. Och spä, spä med livets buljong.
Men annars, nästan alltid annars, är barn ett långkok.
Jag lyckas inte med alla grytor jag gör. Men de godaste grytorna jag har fått till har skapats i aktivt lugn, det har inte funnits någon stress i ansatsen. Jag har tagit med den kunskapen jag har förvärvat under mitt liv. Som att, ska det finnas lök med i grytan gör den sig bäst om den får fräsa lite först. Eller, är det en tomatbaserad gryta lyfter smaken, blir lite rundare, om man har i en liten nypa socker. Men i övrigt är det inga andras idéer om vad det ska bli när jag väl står där som stör, det är bara min egen om att det ska få smaka. Bli gott. Jag har tagit vara på det som finns, haft ner allt det i en kastrull, satt den på låg värme och låtit puttra.
Så. Låt vara. Rör inte runt i tid och otid. Bara titta till lite ibland, lyft på locket då och då, smaka av och fattas något? Ja, då är det bara att ha ner lite mer av det som redan fanns däri.
Ny på matlagning och vill briljera?
Lär känna ditt ris! Det finns så många sorter som kan tillagas på olika sätt och olika sorter funkar olika bra till olika saker.
Lär känna ditt kött! Varje del av de djur du eventuellt äter är bra till olika saker. Att man inte ska koka kalops på entrecote kanske de flesta förstår, men vad gör man med oxsvans? Det är en underbar detalj.
Lär känna dina kryddor! Smaka och lukta på dem var för sig, ta reda på vilka som passar med varandra.
Nadia Jebril är reporter på DN och självutnämnd köksolog. Intresset för mat och smaker, allt människan lagar och äter, hur och varför – har funnits med så länge hon kan minnas. Hon bor i Lund och medverkar i Lördagsmagasinet en gång i månaden.
Här hittar du flera av Nadias texter.
Vill du ha mera tips på mat, dryck och krogar? Eller dela med dig av egna tankar och favoriter? Gå med i DN:s Facebookgrupp Snacka om mat och krog!