I förhistorisk tid var jag en gång ungdomsledare i en församling. Det var den gamla vanliga sossekyrkan, med präster som lika gärna hade kunnat vara SO-lärare eller bandytränare. Bland vissa av de yngre spreds dock andra tendenser. En längtan efter eld och sanning, färgad av karismatiska uttryck. Diskussion uppstod. Skulle vi nämna det här med … tungotal för konfirmanderna? Man ville ju inte skrämma bort någon, eller göra tron till ett spektakel. Samtidigt låg Bibeln där, med sina radikala formuleringar om att fyllas av helig ande, uppväcka döda och driva ut demoner till höger och vänster. Trodde vi inte på det kanske?
I denna språkliga klyfta mellan det jordiska och det stora mysteriet finner Nanna Olasdotter Hallbergs nyutkomna bok mycket av sin berättarkraft. Radioprofilens första roman är en brokig skröna som känns ganska otypisk för en svensk debutant – åtminstone en debutant som intervjuas på kultursidor. Humorn, persongalleriet och den traditionella dramaturgin i ”Syndernas förlåtelse” bär helt enkelt på en rättfram folklighet som för tankarna till genrelitteraturen. Demonisk feelgood, kan vi kanske säga.
Den unga Laura får alltså jobb som vaktmästare i Storkyrkan. Inte för att hon är troende, men det här med Gud tycks ändå inte direkt vara hugget i sten i församlingen. Man ska förnya sig, nå nya målgrupper, och då underlättar det att närma sig religionen som en fråga om stil och infrastruktur.
Första gången Laura får syn på en av prästerna försjunken i bön är det därför en chockerande upplevelse. Visst har hon kompisar som iscensätter ett slags trendig katolsk stil, men det är mest positionering. Ingen av dem skulle få för sig att göra något så ”djupt psykotiskt” som att be eller tala om Gud utan ironi. ”Det känns som om jag lika gärna hade kunnat komma på prästen med att praktisera en pinsam sexuell fetisch”, konstaterar Laura.
Snart urartar det hela också mycket riktigt i offentliga samlag på personalfesten, fylleslag på nattvardsvinet, självmordsförsök och ond bråd död. Farliga makter har nämligen släppts lös i Gamla stan, med Laura som främsta vittne. Hennes eget liv är det inte mycket med, förutom att hon längtar efter en bebis och emellanåt blir spöad av sin pundare till pojkvän. Han som träffsäkert sägs leva som en ”samtida jägare och samlare”, och ligger som en skugga över berättelsen.
Nanna Olasdotter Hallberg är en energisk maximalist och har av allt döma kul när hon åkallar såväl flamländsk folklore som stinkande detaljer ur Stockholms blodbad. I den demon som snart rider domkyrkoförsamlingen smälter Kristian Tyranns gamla älskarinna samman med Dulle Griet, det vill säga den mytologiska skräckgestalt som stormar helvetet i Pieter Bruegel den äldres klassiska målning. I samtida konst har denna ”Galna Greta” bland annat dykt upp hos Sara-Vide Ericson, vars verk ”The storm within” också pryder bokens omslag.
Däremot är det roligt när den nya domprosten vill byta ut ”Gud” mot dikter av Kristina Lugn
Samplingen av det sensationella stoffet ur myt och historia görs med gott humör, men utan större omsorg eller konstnärliga ambitioner vad gäller själva formen. Satiren över den ryggradslösa kyrka som mer än gärna rear ut sin själ känns stundtals också rätt trubbig, med kristaller och yoga som slitna bilder för det andliga i tiden. Däremot är det roligt när den nya domprosten vill byta ut ”Gud” mot dikter av Kristina Lugn: ”Ingen vill gå på en glad tillställning som ett dop och höra en massa avancerad teologi.”
”Syndernas förlåtelse” är en väldigt underhållande bok, och ändå är det ögonblicken av ren, existentiell skräck som dröjer sig kvar. Även ateister kan som bekant hamna i lägen där de griper desperat efter bönen, hur psykotiskt det än kan framstå. Den stora styrkan i Nanna Olasdotter Hallbergs debutroman är just detta – att hon efter alla upptåg och infall faktiskt gör längtan efter det eviga begriplig.
Läs fler texter av Kristina Lindquist, fler recensioner av aktuella böcker och en intervju med Nanna Olasdotter Hallberg:
”Jag hade bara behövt ge Lars von Trier en liten runk”
