Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Mot 10-talets slut lyckades en briljant, ung rappare från södra London göra musiken som ackompanjerade ett land på väg utför stupet. Brexit, Grenfell tower, den av Toryregeringen sanktionerade rasismen och ojämlikheten – allt rymdes i Daves personligt socialrealistiska texter.
När vi skriver 2025 och Dave släpper ”The boy who played the harp”, blir tidens gång tydlig. Visst, förrförra sommaren kom ep:n ”Split decisions” med Central Cee (effektiv rap för tv-spelet formerly known as Fifa), men fyra år har passerat sedan senaste soloplattan ”We’re all alone in this together” – ett självrannsakande och pianosorgset hiphopalbum med storslagna ambitioner.
Bara titeln på det nya vittnar om liknande anspråk. Och ja, ”The boy who played the harp” är tre kvarts skicklig produktion av mestadels lågmäld, känslosam hiphop, där de stundtals spoken word-formulerade texterna tar stor plats. Men man kommer inte ifrån känslan av överlastad upprepning (inte bara med slappa, sportrelaterade rim och Christopher Nolan-referenser). Låtar som ”175 months” och Kano-duetten ”Chapter 16” har vi hört förut, fast i vassare tappning. Det finns en nervig gitarr i ”Marvellous”, Tems gör ett fint gästspel på afrobeats-lätta ”Raindance” och Daves skarpa, politiska penna behövs alltjämt – landet styrs av ett urvattnat och centristiskt Labourparti medan högerextremismen är på frammarsch. Men musikaliskt känner jag mig lite… snuvad?
Om man bortser från två låtar, då, som först samt sist ramar in helheten. Inledande ”History” bär producent James Blakes omisskännliga signum, och med en sakral dimension frammanar firma Dave/James en känsla av att allt står på spel. Och avslutande titelspåret är en stor, reflekterande hiphopballad i nedstigande led från de egna ”Question time”, ”Black” och ”Heart attack”.
Här framträder den glimrande begåvning som vi vet att Dave besitter.
Bästa spår: ”History”, ”The boy who played the harp”
Läs fler skivrecensioner och andra texter av Gabriel Zetterström.
