Sjuttio år gammal hade Bruno Svahn aldrig tagit en ton. Inte ens i duschen. Hans liv var fiske. När Bruno var tretton år förolyckades hans pappa till sjöss och sommaren därpå tog Bruno över faderns andel i den halländska fiskebåten Gideon.
– Jag var tretton och ett halvt när jag började fiska på heltid, säger han.
Sen gick åren. Bruno hann gå iland och så strax före pandemin kom prästen Katarina Hellgren till orten. På en begravning började de två prata och det ena gav det andra. Nu står han här, till dragspelston.
”Jag vill minnas ditt sken, Pater Noster min vän!”
Bruno har börjat sjunga. Och inte bara han. Det är som en film faktiskt: Den lilla blåsiga hamnen, en ny präst som kommer dit som en outsider och så ett gäng gamla fiskargubbar som först är skeptiska, men snart mjuknar.
I dag är det nästan trettio män på det som förr kallades Buas ”gubbadagis”, men som nu också rymmer kören Tonfiskarna.
– Jag kom från Dalarna och där fanns Älgmålsbönen inför jakten varje år. Jag ville hitta något liknande här, med koppling till trakten, och så föddes tanken på en Hummermässa vid premiären, säger Katarina Hellgren.
Det var då hon mötte Bruno Svahn och fick nys om de pensionerade fiskarnas fredagsfika.
– Det var kanske tre, fyra stycken av oss som hade sjungit innan, men vi andra – vi hade ju aldrig tagit en ton, säger Bruno Svahn.
Många i kören sitter ner med sina kaffekoppar under sången, men så fort Lars-Inge Albertsson plockar fram dragspelet reser Bruno sig upp och tar plats längst ner i salen. Det är ju mycket lättare att få luft och kraft ståendes.
– Jag sjunger rätt så högt och det är faktiskt illa roligt att sjunga! Men det är mycket hellre än bra för min del.
Bredvid honom står Torgny Olsson. Med samma inställning.
– Man blir ju glad!
– Och så har vi talat om för Lars-Inge att han inte får gå högre än C. Jag vet inte riktigt vad det betyder, mer än att det är rätt så högt, säger Bruno Svahn.
Långt ifrån alla är gamla yrkesfiskare här, som han. De blir ju färre överlag. När Bruno var ung fanns sjutton båtar med full besättning i Buas hamn. De fiskade torsk och sill och skaldjur. Nu är det bara ett par tre kvar, med färre ombord och havskräftor som enda volymvara. Torsken är i princip helt borta.
– Men jag fick faktiskt en riktigt stor en från en av båtarna i förra veckan. Den bjöd jag barnbarnen på, säger en av männen som tagit plats i köket, med öppen dörr in mot rummet där dragspelet finns.
Är ni det där gänget som sitter längst bak i bussen på klassresan?
– Nja, vi brukar se det som att vi är på tillväxt, säger den gamle trålbindaren Ronny Axelsson med ett litet leende.
Gruppen i köket övar kanske inte lika friskt som entusiasterna inne i salen, men på konsert sluter de mangrant upp. Tonfiskarna sjunger in julen nere i hamnen och när någon i gruppen går bort är kören ett givet inslag på begravningen.
– Jag minns första gången jag kom med idén till en kör, säger prästen, som är enda kvinnan i lokalen.
– Att du ens vågade dig hit. Det var en stor bedrift, hojtar en av sångarna.
– Ja – inga namn, men ni vet alla vem – sa ju då att ”hon är inte riktigt riktig den där kärringen”, säger Katarina Hellgren.
– Det var bara han som vågade, men det var många av oss som hade den tanken, bekräftar Ronny Axelsson.
Men Hummermässan drar numera flera hundra personer till kyrkan varje höst. Första gången kom till och med fler än tillåtet.
– Själva brandförmannen var på plats som tur var och ställde sig i dörren och sa ”in med er, jag tar ansvar”. Det var en riktig succé, minns Bruno Svahn.
– Nu vill Pelle att vi sjunger ”O store Gud”, säger Lars-Inge Albertsson och spelar några inledande toner på den världskända psalmen. Salen hakar på.
”Då brister sjäääääälen ut i lovsångsljud!”
– Jag blir lycklig ända ner i tårna, säger prästen.
