De senaste årens gängvåld har än så länge inte gjort några djupare avtryck i den konstnärligt ambitiösa svenska skönlitteraturen. Till viss del beror det säkert på att författarna vanligen kommer från en annan social bakgrund än de som påverkas av konflikterna i förorten. Som Henrik Bromander noterade för några år sedan finns ju en hävdvunnen tendens att premiera litteratur skriven utifrån den egna erfarenheten. Research och fältarbete ses som ett uppdrag för journalistiken, inte för prosan. Undantaget är deckare och thrillers – men då som regel på bekostnad av andra kvaliteter.
Denniz Hasyilmaz (född 1991) ”Och ingen tog sig ur” är ett välkommet undantag. Romanen, författarens andra efter den snarlikt orienterade ”Pojkar vill bli män” (2022), skildrar enligt förlagstexten ”en familjs förfall”. Man tänker sig en svensk ”Buddenbrooks”, men här finns ingen världslig fallhöjd att tala om. Det rör sig snarare om en nedstigning från marknivå till helvetet.
I centrum står de vuxna syskonen Severin, Jesse och Elli. Föräldrarna är finska romer och har misslyckats med att ge sina barn ett bättre liv än vad de själva fick. Uppväxten i Alby söder om Stockholm präglas av missbruk, våld och incest. Severin drömmer begripligt nog om att ta revansch. Den snabbaste vägen till odödlighet verkar vara att begå ett värdetransportrån: ”den största jävla grejen någon från Botkyrka någonsin gjort, förutom möjligtvis Carola Häggkvist.”
Korta kapitel berättade utifrån de respektive romanfigurernas perspektiv skildrar rånets för- och efterspel. Här finns den motvilliga och eftertänksamma storebrodern Jesse, de båda kumpanerna Fadi och Rahwan och en hel skara andra sorgliga existenser. Elli och mamman, de enda kvinnorna, befinner sig i utkanten av våldsspiralen men drabbas lika hårt som männen. Hasyilmaz visar hur apart den ideologiska föreställningen om ”fri vilja” ter sig när den som väljer lider av intergenerationella trauman – tänk Stefan Jarls Modstrilogi.
Det utstuderat ”poetiska” språket är inte tillräckligt slipat för att bli övertygande
Att författaren är förtrogen med den värld han gestaltar råder det inga tvivel om. Det märks på detaljerna och den psykologiska insikten. Dessvärre också på formuleringskonsten, som drar åt den där sortens överspända gangsterpatetik som man känner igen från mycket svensk rap. Det utstuderat ”poetiska” språket är inte tillräckligt slipat för att bli övertygande: ”innan början på slutet, innan startskottet för allas liv briserade och skeva minnen splittrades i glasskärvor över vägarna de vandrat tillsammans, parkerna de lekt i som barn”.
Det är otäckt med kritiker som ger författare råd. Till Hasyilmaz hoppas jag dock att någon med ett giltigt mandat säger: stryk! Mer! Du är något på spåren. Detta något skulle svensk litteratur må bra av.
Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
