För si så där tio år sedan var men det får man väl inte säga i det här landet ett av de mest populära sätten att gardera sig mot kritik; den som invände mot det som sades tycktes bekräfta garderingen. Därför kunde mothugg sorteras som censuriver, språkligt polisarbete eller politisk korrekthet snarare än en avvikande åsikt.
När jag läser Åsa Linderborgs kolumn ”Vad Louis CK än må ha gjort fortsätter jag att lyssna på honom” (Aftonbladet 27/12) tänker jag först att hon far efter något liknande.
Dokumentären ”Louis CK. Sorry not sorry”, som just nu finns att se på SVT Play, handlar både om komikerns storhet och om hur hans karriär påverkats av avslöjanden att han utsatt anställda och medarbetare för sexuella trakasserier.
Linderborg landar i att hon, till skillnad från en blodtörstig humorbefriad mobb, trotsigt kommer att fortsätta skratta åt den briljanta humorn. Men dokumentärens ärende är inte att ifrågasätta Louis CK:s rolighet – snarare är det en väldigt intressant diskussion om något av samtidens och historiens eviga ämnen, relationen mellan konstnärer och deras verk.
De medverkande i dokumentären tar upp att CK är genialisk. Han framhäver allt från det mest mediokra till det värsta hos män, men precis som att man måste kunna skämta om allt, måste man också kunna reflektera kritiskt över allt. Inklusive ens favoritkomiker.
Om vi bara får säga n-ordet igen och dra skämt om polska horor på jobbet så kommer vi tillbaka till vänstern, tycks tankegången vara
Sedan tänker jag att Linderborgs text ingår i ett mönster som går bortom problematiska ståuppare. Budskapet – med udden mot politisk korrekthet och woke – tycks vara: några vill ta något jag älskar ifrån mig och jag vägrar gå med på det.
Linderborg tänker högt på temat att metoo och sociala medier har dödat humorn, men hamnar snett i sitt tidsperspektiv. Om hennes text hade kommit för cirka sju år sedan, i början av metoorörelsen, hade artikeln varit mer begriplig som en varning riktad mot det egna skrået.
Men komikern som Linderborg inte tänker sluta skratta åt har knappast försvunnit från rampljuset. Han har fans världen över, häromåret vann han sin tredje Grammy. Och det är numera enklare än någonsin att ta del av humor som driver med ämnen som var tabu för några årtionden sedan.
Därför är det svårt att skaka av sig misstanken att Linderborgs tes – att det var bättre förr –hämtar näring ur en inbillad huvudkonflikt i samhället. Den mellan en oborstad och vulgär arbetarklass och en fin och mästrande medelklass. Problemet är bara att det är en borgerlig fantasi, som tyvärr lever hyresfritt i samhällsdebatten. En stor del av Sveriges medelklass är allt annat än bildad, medan en minst lika stor del av arbetarklassen inte bara är bildad utan även välutbildad.
Inte sällan, som i fallet Louis CK, kan skämten vara en ingång till att prata om svåra ämnen
Men den trendiga föreställningen att Sverigedemokraternas starka stöd inom arbetarklassen skulle försvagas bara vänstern skippar att prata feminism och rasism, metoo och vad det än vara månde, är verklighetsfrånvänd.
Det är ju knappast enbart Linderborg som tänker så, även höjdare inom Socialdemokraterna och Miljöpartiet satsar hårt på att slåss mot väderkvarnen woke, i tron att det ska vinna arbetarväljarnas hjärtan. I detta illusionstrick är ”arbetarklassen” plötsligt synonym med vita infödda industriarbetare. Om vi bara får säga n-ordet igen och dra skämt om polska horor på jobbet så kommer vi tillbaka till vänstern, tycks tankegången vara.
Det som kännetecknar Louis CK:s humor är dock inte att han ”skämtar om allt”. Briljansen ligger i hur han vrider och vänder på det man får respektive inte får skämta om. Humor förändras med samhället, när den är briljant beror det många gånger på hur den förhåller sig till tabun, tvångstankar och besattheter. Inte sällan, som i fallet Louis CK, kan skämten vara en ingång till att prata om svåra ämnen. Därför förtjänar komikern att tas på allvar, och inte användas som ett nött slagträ mot politisk korrekthet.
Läs mer:
Rebecka Kärde: Den liberala elitens självgodhet banade väg för Trump