Både judar och araber är ju semiter.
Araber kan väl inte vara antisemiter, de är ju själva semiter.
Vi har alla hört sådana påståenden. De bottnar i en serie missförstånd. Det började med en tysk präst, verksam i Sverige åren 1755-1759. August von Schlözer var ett universalgeni. I Sverige undervisade han rika barn, lärde sig fornnordiska, skrev en bok om antikens sjöfart och en annan om Sveriges historia. Senare blev han professor i rysk historia och belönad av Katarina den stora.
1781 myntade han termen ”semitiska språk”, för den språkfamilj som bland annat omfattar arabiska, hebreiska, arameiska och flera etiopiska språk. Namnet ”semitisk” tog von Schlözer från Sem, en av Noaks tre söner och enligt Bibeln stamfader till flera senare folk. Det var inte något lyckat ordval. I Bibeln kallas judarnas språk ”Kanaans språk”. Men Kanaan är i Bibeln son till Ham, en annan av Noaks söner, inte till Sem.
Att von Schlözer namngav språkgruppen efter Sem och inte efter Ham gjorde inte så mycket. Det viktiga var att sätta etikett på en grupp besläktade språk. Termen ”semitiska språk” används än i dag.
Förvirringen bröt ut senare, då européer blev besatta av ras, blod och nationalism. Ernest Renan, hyllad 1800-talstänkare, tog ett vilt språng: Med utgångspunkt från den semitiska språkgruppen började han fabulera om ett semitiskt urfolk, anfäder till de nutida ”semitiska folken”. Dessa ”semiter”, som strängt taget bara fanns i hans fantasi, var enligt Renan underlägsna de ariska folken.
Att samma språk talas av olika grupper säger ingenting om gruppernas biologiska närhet. Guadeloupe och Quebec har samma officiella språk, men delar inget genetiskt bagage.
Det finns inga belägg alls för att de olika folk som talar semitiska språk har gemensamma anfäder eller egenskaper. Men termen ”semitiska folk” har överlevt. Från idén om ett semitiskt urfolk var steget kort till idén om ett semitiskt urhem, av Renan förlagt till Arabiska halvön. Olika vågor av ökenfolk, tänkte han sig, hade dragit norr- och västerut, mot Mellanösterns mer bördiga delar. Judarna, ansåg Renan, var en beduinstam som slagit sig på jordbruk. Bibeln berättar ju om patriarken Abraham, som lämnade södra Irak och drog med sin stam mot Kanaans land.
Att samma språk talas av olika grupper säger ingenting om gruppernas biologiska närhet. Guadeloupe och Quebec har samma officiella språk, men delar inget genetiskt bagage. Svarta och vita i New Orleans talar samma språk men har olika förfäder. Arameiskan, som först var ett litet stamspråk, blev senare modersmål för en rad folk utan inbördes släktskap.
Det skulle bli ännu trassligare. Den antijudiske propagandisten Wilhelm Marr (1819-1904) var en bildad herre, och värjde sig mot den grova termen ”judehatare”. Han kallade sig och sina anhängare ”antisemiter”, för att ge sin lära sken av vetenskaplighet. Den första generationen antisemiter bar med stolthet detta epitet, utan att ana att det skulle bli en svår förolämpning, som alla numera värjer sig mot – särskilt antisemiter.
Men i Bibeln står det ju att Abraham hade två söner, Isak och Ismael. Var inte Isak judarnas stamfader, och Ismael arabernas? Då är de väl släkt? Jo, så har vi lärt oss. Men i Bibeln står det inget om att Ismael skulle ha varit arabernas stamfader. Det var långt senare som judarna i Kanaan började identifiera Bibelns Ismael med sina dåtida arabiska grannfolk, midjaniter och nabatéer.
Ännu senare lånade arabernas nya religion, islam, idén om Abraham som arabernas stamfader. Därav Donald Trumps The Abraham accords, mellan Israel och olika arabstater, vars namn och slagkraft bygger på myten om judar och araber som en sorts kusiner.
Men ”arab” betyder i dag något helt annat än förr. Vi tänker oss arabvärlden som en naturlig enhet, från Marocko till Irak. De flesta som bor där ser sig som araber. Men det är något helt nytt! En kristen köpman i Aleppo, år 1800, eller en egyptisk bonde, såg sig inte som araber, trots sitt arabiska modersmål. Bara beduiner såg sig själva som araber. Men i dag anser sig palestinska och egyptiska bönder, druser, kristna stadsbor och många andra som araber. Hur gick det till?
Vi tänker oss arabvärlden som en naturlig enhet, från Marocko till Irak. De flesta som bor där ser sig som araber. Men det är något helt nytt!
Det skedde tack vare en idé: Pan-arabismen, lanserad av amerikanska missionärer och franska munkar i Libanon på 1840-talet. Enligt pan-arabismen är alla som talar arabiska araber. Idén slog igenom. Men det var i början ett revolutionärt budskap, som oroade osmanerna i Konstantinopel, där man inte ville att väldets myller av grupper skulle skaffa sig en gemensam identitet.
Men judarna kommer inte från Arabien, trots Bibelns berättelse om Abraham. Palestinierna, som länge ansåg sig härstamma från Arabien, gör det inte heller. Var kommer de då ifrån? De kommer från det land de slåss om. De är fiender och talar olika språk, men de har samma kanaaneiska förfäder, som först blev judar, sedan kristna, sedan muslimer.
Palestinierna är de som stannade kvar då allt fler judar flyttade bort efter de blodiga upproren mot Rom. Spåren finns kvar. Flera muslimska familjer i Hebron bor i hus med judiska symboler inhuggna i murstycken och stenmurar. De vet att de härstammar från judar.
Antropologer förstod det redan på 1920-talet. Det finns förstås inga ”renrasiga” personer i ett så trafikerat område som Israel/Palestina. Men genetiska studier bekräftar det historiker anat: arvfienderna hörde en gång till samma folk.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Att sitta och ringa chaufförens exfru är rent gambeteende
DN:s ledarredaktion: Problemet var visst aldrig att Tiktok är en spion- och propagandamaskin
