Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Under den gångna veckan har Iran nominerat ”reserver” för alla höga beslutsfattare, så att makthavare som dödas omedelbart ersätts. Också reservernas ersättare har utnämnts på förhand. Detta för att undvika det kaos som bröt ut i juni fjol, då Israel på ett par dagar dödade över tjugo nyckelfigurer.
Den viktigaste av reserverna är det nationella säkerhetsrådets sekreterare Ali Larijani, som utsetts att ta Khameneis plats om denne skulle dödas eller tvingas under jorden. Fysikern, författaren och tänkaren Larijani är något av en främmande fågel inom Irans dogmatiska etablissemang. Han är son till en ayatolla, men har djup förankring i den västerländska kultur som är ett rött skynke för många av regimens insiders. I somras, efter de israeliska attackerna, kallade Khamenei honom att leda det nationella säkerhetsrådet, ett ämbete han bekläder för andra gången.
Rådet stakar ut kursen i de tyngsta strategiska frågorna, inte minst atomprogrammet. Men Larijani, själv före detta revolutionsgardist, anses också ha spelat en viktig roll under de dramatiska dagarna i januari, då gardet slog ned medborgarprotester och dödade tusentals civila, många av dem på sjukhusens akutmottagningar.
Larijani är, ser det ut, den Khamenei helst lyssnar till när det gäller regimens strategi på lång sikt. Mycket tyder på att han redan i höstas började fatta avgörande beslut. Enligt franska Le Figaro, i ett uppmärksammat reportage häromdagen, försökte förre presidenten Hassan Rouhani och förre utrikesministern Jawad Zarif störta Khamenei efter massakern i januari. Larijani, enligt tidningen, spelade huvudrollen då försöket slogs ned och de bägge ex-ledarna, kända reformister och pragmatiker, sattes i husarrest.
Larijani är en ärrad och skicklig maktspelare, som inte låter sig regeras av passioner. När han samtycker till automateld mot demonstranter är det inte av fanatism eller hämndlystnad, utan därför att han anser att regimens överlevnad kräver det. Andra gånger, som under atomförhandlingarna med väst i början av seklet, har Larijani konfronterat den hårda linjens män och pläderat för eftergifter, när han ansett att statsintresset krävt detta.
Hans kallblodighet ser vi prov på i dessa dagar, då frustrationen växer i Washington över Irans sätt att förhandla. USA:s medlare Steve Witkoff erkände på lördagen:
– Jag vill inte säga att president Trump är frustrerad, men låt oss säga att han är nyfiken på varför Iran inte är mer intresserat av en uppgörelse. Det ligger i dess intresse att undvika krig.
Yttrandet avslöjar hur litet USA:s ledning förstår av Iran-ledningens psykologi. Larijani har, från kulisserna, styrt de Oman-ledda förhandlingarna med USA. Han är den som ger den synlige medlaren, utrikesminister Abbas Arakchi, löpande instruktioner. Larijani, till skillnad från fanatikerna inom gardet, styrs inte av antiamerikanska passioner. Han vill ha en uppgörelse. Men om en uppgörelse innebär skrotning av både kärnvapenprogrammet, missilprogrammet och av stödet till regionens terrorister – så föredrar både han och den högste ledaren krig.
I deras ögon skulle total kapitulation vid förhandlingsbordet skada regimen på två vis. Ett Iran som lämnat ifrån sig sitt anrikade uran, begränsat missilernas räckvidd och brutit med Hamas, Hizbollah och huthierna skulle snart bli en andrarangsnation. Det skulle blottas för krav, hot och påtryckningar från grannländer, från Israel och väst. Och lika viktigt: Om regimen helt viker sig för USA:s krav och låter sig förödmjukas, skulle det ge den iranska oppositionen ny vind i seglen och äventyra regimens framtid.
Och hur det än går i sakfrågorna, så står Irans tålamod mot Donald Trumps otålighet. USA kan hålla gigantiska flottstyrkor i regionen ett par månader. Men om Trumps politiska bas samtidigt splittras ifråga om kriget, så kommer Larijani att slå mynt av detta vid förhandlingsbordet – i allt högre grad ju längre detta pågår. Ett tecken på att USA redan är på väg att mjukna kom på måndagen, då israeliska säkerhetskällor sade att USA backar ifråga om anrikningen, och lutar åt att låta Iran anrika uran upp till 3,67 procent. Det är samma halt som i stormakternas avtal med Iran 2015, det avtal som USA och Trump drog sig ur 2018. Sedan dess har Iran anrikat över fyrahundra kilo uran till 60 procent.
