I dag för 250 år sedan fick sigillgravören Aron Isak från Brandenburg kung Gustaf III:s tillstånd att bosätta sig i Stockholm jämte sin bror, hustru och barn. I våra ögon ser det ut som en bagatell: En enväldig kung gav några obetydliga främlingar uppehållstillstånd. Inte medborgarskap. Men nyheten slog ned som en bomb i Stockholm.
Tryckfrihetsförordningen hade satts ur spel av kungen, men nu löpte det fria ordet amok. Isaks glädje kom av sig, han skymfades på gatorna och höll sig inomhus. Pressens rapportering var ett vilt hopkok av passioner och fantasier. En dyster framtid, varnade pamfletter och flygblad, väntade nu svenskarna: ocker, ”tjuvgods gömmande”, ruin och schackrande. Förslagna judar skulle narra omyndiga svenskar att ta lån och slösa bort sin arvslott; de skulle förfalska ädelstenar och beta av rikets tillgångar ”som getter på en ljunghed”.
Tumultet vittnar om vilket djärvt steg kungen tagit. Att ge judar hemortsrätt betydde att Sverige började ompröva sitt innersta väsen; att det reviderade det vi numera kallar för ”identitet”. Att vara icke-lutheran i Sverige var svårt nog. Katoliker hade först nyligen fått lov att att vistas i riket, och då under franskt beskydd. Under stormaktstiden hade blotta misstanken om ”papistiska” kontakter betytt tortyr och fästning.
Det fanns bara ett land i Europa som förblev lika förstockat på detta område och det var Spanien, Sveriges ideologiska motpol under det trettioåriga kriget, som förblev judefritt ända till 1870-talet.
Gustav III var ingen demokrat, men hans tolerans var äkta
Vi kan inte föreställa oss vilken sensation åsynen av icke-kristna människor var 1775 – och till på köpet människor som fromma lutheraner förknippade med historiens värsta illdåd, korsfästelsen. Under sina första år i Stockholm höll judarna gudstjänst i improviserade bönehus. Men 1793 dekreterade överståthållaren att de måste skaffa en permanent synagoga stor nog att rymma dem alla. Detta för att undvika den ”oreda” som uppstod då nyfikna kom för att begapa de märkligt klädda invandrarna med deras exotiskt klingande tungomål.
Kungen hoppades att judarna skulle sätta fart på ekonomin. 1772, strax innan han ryckte makten från riksdagen, skrev han till sin mor att det vore ”en mycket stor fördel för riket om ett så idogt folk som judarna kunde bosätta sig här”. Hans inställning var sällsynt: Gustav III:s mäktiga samtida, hans morbror Fredrik den store av Preussen och den habsburgska kejsarinnan Maria Teresia, avskydde judarna och gjorde allt för att plåga och förfölja dem.
Men Gustaf III:s beslut var ingen given ekonomisk succé. De första svenska judarna var fattiga, inte rika. De var provinsbor och landkrabbor. De var inte, som sefarderna i Amsterdam och Livorno, kosmopoliter med marknader i Nagasaki och Rio de Janeiro.
Det låg verklig övertygelse bakom kungens agerande, inte bara beräkning. Man kunde inte läsa och älska Voltaire sedan barnsben utan att påverkas. Gustav III hade inte bara tillägnat sig franska manér, moden och stilar; han hade också gjort de nya filosofernas mest kontroversiella trosartikel, toleransen, till sitt rättesnöre. Han var ingen demokrat, men hans tolerans var äkta.
Kungen tog lärdom av rabaldret 1775. När nästa milstolpe, förslaget om religionsfrihet, nåddes 1778, höll han sig i bakgrunden och lät saken drivas av den okuvlige frihetskämpen Anders Chydenius. Striden gällde nu inte längre Isak och hans närmaste, utan religionsutövning i allmänhet, ett veritabelt sprängstoff.
Kravaller rasade i Stockholm, med krossade fönster på slottet och verklig revolutionsstämning
Efter kungamordet 1792 fick judarna ägna all energi åt att hålla ställningarna, snarare än att driva nya krav. Borgarklassens fientlighet var kompakt. Men så, genom en halsbrytande förveckling, fick Sverige ännu en frisinnad voltairean på tronen. Karl XIV Johan var lika välvillig som Gustav III, men judefrågan förblev explosiv. 1838, när det blev känt att Bernadotte tänkte upphäva Gustav III:s ”judereglemente” och i flera avseenden likställa judarna med andra svenskar, tog det eld.
Kravaller rasade i Stockholm, med krossade fönster på slottet och verklig revolutionsstämning. Under upploppen spreds ett sårande rykte om kungen, som skulle dyka upp i smädeskrifter fram till hans död: Bakom hans sydländska utseende dolde sig en jude! Satirikern Magnus Jacob Crusenstolpe, som hävdade att kungen i hemlighet iakttog sabbaten, sattes på Vaxholms fästning. Aftonbladet skrev att judarna planerade att sätta upp en förgylld staty i sin synagoga av sin högste beskyddare, en ”person av israeliternas egen extraktion”.
Det nya kungahusets legitimitet var ännu inte inarbetad i det svenska folkmedvetandet och sladdret gjorde sitt. Karl XIV Johan fann det klokast att backa, och i september 1838 återinfördes judereglementets mest omstridda paragraf, den som tvingade judar att bo i någon av de fyra ”judestäderna” Göteborg, Stockholm, Norrköping och Karlskrona.
Kampen för oinskränkta medborgerliga rättigheter skulle pågå i ett sekel, med många olustiga bakslag. Men sett från vår horisont hedrar förloppet Sverige: bara Sverige och Finland, av Europas länder, har sluppit massmord eller våldsam förföljelse av judar. Det största som hänt under 250 års judisk historia i Sverige är det som aldrig hände.
Läs mer:
Susanne Nyström: I Donald Trumps skugga syns Jimmie Åkessons rätta ansikte
DN:s ledarredaktion: Vi bäddar för en Donald Trump också i Sverige
