Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
För Turkiet betydde skiftet att dess skyddslingar kom till makten i Damaskus och att norra Syriens kurder nu får svårt att slå vakt om sin inofficiella ministat Rojava. För Libanon, utom shiitiska Hizbollah, kom Assads flykt och sunnimuslimernas återerövring av den syriska staten som en skänk från ovan. Syrien var plötsligt inte längre en autostrada av iranska vapen, pengar och rådgivare till Hizbollah. Libanon, som 1990–2005 var en syrisk provins, och därefter i praktiken ett iranskt protektorat, har fått en ny chans.
Jordaniens kung Abdallah II skyndade sig att bjuda in och omfamna Syriens nye ledare Ahmed al-Sharaa. Under nästan alla regionens kriser i vår tid har Jordanien och Syrien stått i olika läger. 1970 skickade den syriska Baath-regimen, vars starke man var flygvapenchefen Hafez Assad, flera hundra stridsvagnar in i Jordanien för att bistå palestinska PLO i dess konflikt med Jordaniens kung Hussein. Syrierna slogs tillbaka, men misstron länderna emellan har frodats sedan dess, med Syrien som Irans trogne allierade och Jordanien som intim USA-partner.
För Israels del gav Assad-regimens sammanbrott kopiös utdelning. Före det syriska inbördeskriget, som bröt ut hösten 2012, hade Syrien en av världens största landarméer, med flera tusen stridsvagnar. Tvånget att matcha detta hot slukade en stor del av den israeliska militärbudgeten. Veckorna efter Assads fall, då syriska befälhavare flydde eller gick under jorden, förstörde israeliskt flyg större delen av Syriens flygvapen och pansarstyrkor. Israel slog också mynt av fjolårets syriska kaos när det tog kontroll över 400 kvadratkilometer syrisk mark. Men länderna, tvingade av USA, förhandlar nu direkt om ett permanent säkerhetsavtal.
Kontrasten är slående mellan den nya syriska regimens svårigheter på hemmaplan och dess förbluffande utrikespolitiska triumfer. I stället för att fördöma och isolera de nya ledarna i Damaskus för deras förflutna i terrorgrupper som al-Qaida och IS, så har de hälsats som legitima partners av alla berörda. Först och främst gäller det den nya regimens främsta allierade, Turkiet, men också Donald Trump och EU. Också det syriska maktskiftets stora förlorare, Ryssland och Iran, ödmjukar sig och erbjuder samarbete.
Syrien är inte bara ett område, det är en idé. Arabernas dröm om ett eget rike efter det långa turkiska förtrycket förverkligades en kort tid 1918–1920, då prins Feisal styrde i Damaskus. Feisal, av samma familj som dagens jordanske kung Abdullah II, ledde tillsammans med den brittiske underrättelseagenten T E Lawrence – ”Lawrence av Arabien” – revolten mot turkarna. Efter att franska kolonialstyrkor drivit Feisal från Damaskus 1920 levde drömmen om Syrien som ett panarabiskt nationalhem kvar – och lever vidare än i dag. Idén om Stor-Syrien – ett område som sträcker sig från Turkiet till Egypten, Irak och arabiska halvön – utformades i Brasilien av en kristen libanes, Antun Saade. Hans lära var ett hopkok på fascism och blodsromantik – syrierna var en överlägsen ras – och fick ett oerhört genomslag, också bland framstående intellektuella, som den syriske poeten Adonis och historikern Fouad Ajami. Saade hängdes på ett torg i Beirut 1949, men hans storsyriska parti SSNP verkar fortfarande i både Libanon och Syrien.
Läs mer:
Läckta bilder visar över 10 000 försvunna under al-Assads regim
