De bägge ledarna har börjat inse att de löper risk att trötta ut medlarna. Det är ingen hemlighet att mycket hårda ord förekommer både mellan Egyptens officerare och Hamas medlare, och mellan Netanyahu och USA:s president Joe Biden.
Den stora skillnaden mellan Sinwar och Netanyahu är att Hamas-ledaren ensam fattar besluten, medan Netanyahu slits mellan stridande viljor i koalitionen. Liberalerna i partiet Nationell enhet, liksom ledaren för det ultraortodoxa Shas, Arye Deri, vill göra dramatiska eftergifter för att få gisslan släppt och nå ett slut på striderna. Men Netanyahu, en gång allsmäktig inom högerblocket, är i dag helt beroende av de extrema nationalistpartierna. De hotar, kanske på fullt allvar, att fälla regeringen om Israel ”betalar ett för högt pris för gisslan”.
Förlorar Netanyahu regeringsmakten så är hans karriär över, och han mister alla maktmedel som skulle kunna trolla bort korruptionsprocesserna mot honom. Han har visat upprepade gånger det gångna halvåret att han gärna gör en insats för de bortrövade, men inte till priset av nyval. Extremistledarnas dagliga varningar till honom – öppet och på sociala medier – att inte blåsa av kriget förödmjukar honom, men han sväljer sin stolthet.
Sinwar agerar också i skuggan av en hotfull framtid. Han är inte rädd om sitt eget skinn, det har han visat gång på gång. Men han vet att om kriget han satte igång också blir slutet på Hamas i Gaza, så kommer historiens dom över honom att bli hård. Han kommer därför aldrig att lämna ifrån sig alla i gisslan med mindre än ett definitivt slut på kriget. Och han kommer inte att nöja sig med ett israeliskt löfte, utan kommer att kräva internationella garantier – inte bara immunitet för Hamas-ledningen mot riktade attentat, utan också om medverkan i ett efterkrigs-Gaza. Att Israel skulle samtycka till allt detta är föga troligt.