Hitler och Stalin avskydde och fruktade varandra, men 1939 slog de sig ihop för att slita itu Polen. Richard Nixons USA och Mao Tse-tungs Kina var extrema motsatser, men 1972, hux flux, grävde de ned stridsyxan, till Sovjetunionens förskräckelse. 1635 beslöt Frankrike, som massakrerade protestanter och skulle fortsätta göra det hela seklet, att ge allt tänkbart stöd till det protestantiska Sverige i det trettioåriga kriget – allt för att blockera den spansk-tyska habsburgska stormakten.
Ursäkten för sådana lappkast är alltid hotet från en tredje part. Netanyahu och Sinwar har ett gemensamt projekt: att motarbeta och demonisera den palestinska myndigheten i Ramallah, ”PA”. Under detta krig har deras fobi mot PA stegrats till panik: för första gången på åratal kräver USA, Europa och arabvärlden en huvudroll för PA i ett framtida Gaza.
En sådan huvudroll vore ett akut hot mot herrarnas planer. Om PA återfick kontrollen över Gazaremsan, med USA:s och de flesta arabstaters stöd – så vore det slutet på Hamas de facto-stat. Om Netanyahu hade velat ge Hamas dödsstöten så hade han skyndat sig att låta PA och dess arabiska sponsorer börja agera i Gaza. Genom att blockera alla initiativ i den vägen ger Netanyahu Sinwar gott hopp om en fortsatt roll för Hamas.
Netanyahu gör inte detta av pur godhet mot Hamas. Men splittringen av palestinierna i två fientliga enheter sedan 2007 är en present som Netanyahu måste slå vakt om. Eftersom hela världen vill se en delning av landet i en judisk och en palestinsk stat, så behöver Netanyahu goda svepskäl för att slingra sig undan förhandlingar om två stater.
Hamas har varit det idealiska svepskälet: dess andliga ledare har hävdat att judar härstammar från apor och svin; de tjatar aldrig om en palestinsk stat eller fredsförhandlingar. Det finns ingen risk att Hamas skulle erkänna Israel, som PLO gjorde 1993. Och allra bäst: så länge Hamas på Gazaremsan och PA på Västbanken är fiender har Netanyahu kunnat säga: ”Hur skall vi kunna förhandla med dem när de inte själva kan enas om något?”
Så länge Hamas på Gazaremsan och PA på Västbanken är fiender har Netanyahu kunnat säga: ”Hur skall vi kunna förhandla med dem när de inte själva kan enas om något?”
Netanyahu gav Sinwar hans genombrott och maktställning i Hamas. Sommaren 2011 rasade kravaller i Tel Aviv mot dyrtiderna. De spred sig till andra delar av landet. Netanyahu såg sig om efter något som kunde skapa andra rubriker än matpriserna. Han, som fördömt regeringar som växlat ut palestinska säkerhetsfångar mot fångna israeler, skyndade på samtalen med Hamas om utväxling av soldaten Gilad Shalit, som var Hamas fånge i Gaza. Halva landet applåderade detta, andra halvan slog bakut. De förbittrade debatterna och demonstrationerna för och emot frigivning av palestinska terrorister blev en medieföljetong.
Israeliska läkare hade nyligen opererat Sinwar för en elakartad hjärntumör. Han var nu fullt återställd och ledde förhandlingarna, på hebreiska, från säkerhetsfängelset Nafha, där han suttit i 22 år. I det ögonblick han begrep att Netanyahu ville få loss soldaten Shalit av inrikespolitiska skäl drev han ett högt spel, och utverkade till slut ett pris som förblir ett världsrekord: 1 029 fångar mot en soldat.
I det ögonblick han begrep att Netanyahu ville få loss soldaten Shalit av inrikespolitiska skäl drev han ett högt spel, och utverkade till slut ett pris som förblir ett världsrekord: 1 029 fångar mot en soldat
Inför frigivningen fick palestinierna det sedvanliga dokumentet att skriva på, där de lovade avstå från allt våld. Det var en ren formalitet. Men Sinwar förbjöd de sina att skriva under. Säkerhetstjänsten Shabak insisterade, men Sinwar stod på sig och förklarade att då fick det hellre vara. Premiärministern, ivrig att inte behöva skjuta upp det tv-sända mottagandet av Shalit, körde över säkerhetstjänsten och palestinierna slapp skriva under.
En av de 1 029 var Sinwar, hjälten för dagen hos palestinierna. Från första dagen i frihet började han planera långsiktigt. Han var, i egna och andras ögon, specialist på Netanyahu. Samtidigt med de återkommande vändorna av begränsade strider mellan Israel och Hamas så skapades en modell för relationerna: Hamas byggde upp en militär kapacitet byggd på tunnlar och allt mer avancerade missiler, medan Israel utvecklade ett robotförsvar som kunde skjuta ned dem med stor precision.
Ekonomiskt levde Hamas i den bästa av världar, med injektioner pengar från sina vänner Iran och Qatar och från sin fiende, det palestinska självstyret, som vägrade erkänna Hamas styre i Gaza och fortsatte betala de statsanställdas löner. Minst sex gånger sedan 2011 bad underrättelsetjänsterna Netanyahu om tillstånd att ”eliminera” Sinwar – varje gång sade han nej. Han sade också nej till varje försök att strypa Hamas ekonomiskt.
Sinwars och Netanyahus hjärtlöshet och felbedömningar ligger bakom dagens humanitära och politiska elände.
Sinwars och Netanyahus hjärtlöshet och felbedömningar ligger bakom dagens humanitära och politiska elände. Få av deras landsmän ger dem godkänt. Men fortfarande hänger allt på dem. Ingen av dem kommer att lämna sin post godvilligt. Den som tror att vi kommer att bli kvitt dem så snart kriget upphör är optimist.
Läs mer:
Nathan Shachar: Hamas kommer inte nöja sig med löften