Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I bägge dessa regioner utlystes valen av regerande PP, som styrt med stöd av Vox men tröttnat på att kohandla med den respektlöse uppstickaren. PP hade hoppats på egen majoritet i regionparlamenten i Mérida (Extremadura) och Zaragoza (Aragonien). Det gick tvärtom. PP segrade i bägge regionerna, men blir ännu mer beroende av Vox. Socialistpartiet rasade i båda valen.
Hela Spanien har tagit lärdom av detta. Alla förstår att även om PP besegrar socialisterna i riksvalen 2027, så tvingas det bilda regering med Vox. Å ena sidan måste PP finna någon sorts dialog med Vox, samtidigt som Vox gör klart att dess mål på lång sikt är att ersätta och begrava den traditionella högern, som nationalistledaren Marie Le Pen gjort i Frankrike och premiärminister Giorgia Meloni i Italien.
Det finns flera likheter mellan Vox uppsving och Sverigedemokraternas tillväxt i Sverige. Vox stjäl framför allt väljare från PP, men i allt snabbare takt också från socialisterna. Bland låglönegrupper och i invandrartäta områden, särskilt i större städer, ligger Vox på över 20 procent i mätningarna.
Nyligen tvingades socialistpartiet av sitt stödparti i kongressen, vänsterradikala Podemos, att legalisera mellan 500 000 och 800 000 migranter. Det enda villkoret för uppehållstillstånd och en väg mot medborgarskap är att ha vistats i landet minst fem månader. Konservativa PP, som lett liknande svepande legaliseringar under sin tid vid makten, har inte kritiserat åtgärden med någon större frenesi. Vox har fått monopol på antimigrationsbudskapet.
En annan faktor som gynnar populisthögern är socialistregeringens många eftergifter till Baskiens och Kataloniens separatistpartier. I och med att Katalonien givits ekonomiskt oberoende, och slutat betala skatt till den spanska statskassan, så krymper Madrids stöd till landets sämst ställda regioner. (De välmående regionerna Baskien och Navarra, som bägge styrs av baskiska separatister, har redan långtgående skatteprivilegier och bidrar knappt till den nationella budgeten.) Det här har skapat harm hos högerväljare, men också bland regionernas socialister, som menar att partikamraterna i Madrid-regeringen tar från de fattiga för att skämma bort rika regioner som inte ens identifierar sig med Spanien.
För den konservative ledaren Alberto Nuñez Feijoo (PP), en utpräglad mittenpolitiker, är Vox frammarsch en svår huvudvärk. Med sin milda framtoning kan Feijoo inte tävla med Vox-ledaren Santiago Abascal när det gäller populism, brandtal och förenklingar. Feijoo kan välja att i stället ta avstånd från Vox och kritisera det, men det är också riskabelt i ett klimat där PP redan blöder väljare till Vox.
Vox gör klart att partiet inte kommer att nöja sig med dekorativa portföljer för att stödja PP, varken i regionerna eller i Madrid. Partiet vill ha tunga ministerposter, och kräver kontroll över en andel av budgeten som svarar mot dess andel av väljarna.
Premiärminister Pedro Sánchez, härjad av en rad skandaler, har inga planer på att styra socialistpartiet åt höger för att snuva Vox på dess paradfrågor. Hans budskap inför valet nästa år, upprepat nästan dagligen, är redan klart. Han nämner inte PP och inte Vox vid namn, utan buntar ihop dem under rubriken ”högerextremismen” och varnar för en ny version av högerdiktaturen 1939–1975.
Fakta.Skiljer sig från systerpartier
De flesta av Europas radikalpopulister började som ytterlighetspartier och drog sig mot mitten i jakt på väljare. Vox har gått motsatt väg. Det började som utbrytargrupp från konservativa Partido Popular, som de menade svikit högerns ideal. Vox skiljer sig från systerpartier i andra länder med sin pro-ukrainska och antiryska hållning. (Spaniens radikala vänster är prorysk och antiukrainsk).
Läs fler texter av Nathan Sachar här.
