Så fungerar Mellanösterns strategiska schackspel: liksom ”alla” visste att Iran måste attackera Israel efter att landet mist en rad höga militärer i en israelisk räd mot Damaskus i april, så tar alla för givet att Israel nu måste besvara Hizbollahs blodiga raketattack mot den drusiska staden Majdal Shams i lördags. Irans robotangrepp mot Israel i april var massiv men vållade ingen skada, eftersom projektilerna sköts ned.
Israel, menar Hizbollah, bör nu nöja sig med en likadan symbolisk attack. Blir den mer än symbolisk, hotar man, så svarar man med samma mynt.
USA påminner Iran om att det har mycket att förlora på en utbredd konflikt. Samtidigt bearbetar Washington Israel och gör klart att man inte har ammunition och reservdelar nog att avstå under en längre konflikt. Premiärminister Benjamin Netanyahu vill lägga krisen till handlingarna med ett minimum av dramatik. Men Israels hökar bland försvarsanalytikerna menar att landet gräver sin egen grav genom att vänja sig vid allt djärvare attacker från Hizbollah, som skickar sina robotar och drönare längre och längre in i Israel.
Den enda lösningen på lång sikt, enligt det militanta lägret, är att invadera Libanon, leta reda på Hizbollahs tusentals avfyrningsramper och försvaga Hizbollahs elitstyrka Radwan. Men detta betyder häftiga strider och många sårade. Den israeliska allmänheten och den israeliska ekonomin skulle knappast klara av sådana påfrestningar så länge Gazakriget pågår.
Hur skulle ett storkrig se ut? Iranstödda miliser i Irak och Syrien har redan meddelat att de står till Hizbollahs förfogande, liksom huthierna i Jemen och den turkiska regeringen, som antytt att den kan komma att skicka flottstyrkor. I Jerusalem säger en UD-källa till DN att ”det är dags att USA påminner Turkiet att det är medlem av Nato, inte av axeln Kina-Ryssland-Iran”.
Men Hizbollah är inte beroende av andra. Dess stora resurs i ett krig är de egna tunga robotarna, över 100 000. De kan skjutas ned av Israel om de inte kommer i alltför stora skurar. Men några kommer att slinka igenom. En del av dem är målsökande och kan träffa oljeupplag, sjukhus, flygbaser och elverk. Om detta sker så kommer förstås liknande förödelse att drabba Libanons infrastruktur.
I Libanon är stämningen hätsk mellan Hizbollahs anhängare och de många som anser att shiamilisen kapat landet och tagit dess invånare gisslan för Irans räkning. Hizbollahs motståndare, främst kristna maroniter och sunnimuslimer, hörde till de svårast drabbade under det förra stora kriget sommaren 2006. Det utlöstes då Hizbollah trängde in i Israel, dödade tre soldater och förde bort två.
Till Hizbollahledaren Hassan Nasrallahs häpnad beslöt Israels premiärminister Ehud Olmert då att attackera Libanon i full skala. Stora delar av västra Beirut – med alla Hizbollahs högkvarter – lades i ruiner. ”Om jag vetat detta skulle jag inte satt i gång detta”, sade Nasrallah efteråt.
Det kriget slutade efter en månad med FN-resolution 1701, som förbjöd Hizbollah att hålla styrkor söder om Litanifloden, tre mil norr om gränsen. Detta var Israels viktigaste krav. Men bara en månad senare stod Hizbollahs styrkor vid gränsen igen och stormakterna, som gett garantier för resolution 1701, gav inte saken prioritet.
Läs mer:
Upptrappning oroar libaneser: ”Krig med Israel skulle gynna Hizbollah politiskt”