Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Liksom under ”tolvdagarskriget” i somras mot Israel och USA appellerar regimens talesmän till den iranska nationalkänslan och brännmärker demonstranter som svikare och förrädare.
Under kriget vann den taktiken gehör. Inga massprotester bröt ut trots att regimen förödmjukades under bombningarna och var extra sårbar. Men under denna kris klingar maningarna till nationell samling ihåligt. Alla begriper att det som utlöste protesterna i söndags hade med den jordnära vardagen att göra, inte med USA-imperalismen eller Mellanösternkonflikten.
I slutet av förra veckan nåddes ett bottenrekord: För att sälja en dollar krävde penningväxlare 1 400 000 iranska rial. Allt fler köpmän föredrar att behålla sina kapitalvaror osålda, hellre än att ta emot buntar med lokal valuta. Större affärer, som husköp, måste ske i dollar. Men det finns inte nog med dollar för hela ekonomin, och affärslivet bromsas upp. Regimen, för att kompensera för det skrala penningvärdet, höjer lönerna i den offentliga sektorn. Men köpkraften går strax upp i rök i inflationsvirveln.
Under de senaste dagarnas demonstrationer har en slogan upprepats: ”Inte Gaza, inte Libanon – allt för Iran”. Enligt israeliska underrättelsekällor har regimen i Iran lyckats föra över en miljard dollar till sin libanesiska skyddsling Hizbollah bara i år. Det är ingen stor summa, med tanke på de kring 100 000 libaneser som fram till nyligen försörjdes av Iran: dels 50 000 Hizbollahsoldater, dels lika många lärare och andra anställda i shiamilisens många civila sektorer.
Men, som under tidigare folkliga uppror mot regimen, 2009 och 2022, är donationerna till allierade i andra länder en viktig radikaliserande drivkraft. Samtidigt som invånarna i Irans storstäder lider kronisk brist på vatten, el, gas och livets övriga nödtorft, så har Jemens huthier, Libanons Hizbollah och Gazas Hamas utvecklat militär kapacitet som kan mäta sig med Europas större länder.
Notan har betalats av av Iran, som dessutom höll den syriska Assadregimen under armarna tills i fjol. Kontrasten mellan regimens frikostighet på bortaplan och dess skötsel av vardagsekonomin är en källa till ändlös frustration hos de kring 80 procent iranier som drömmer om ett regimskifte.
Ännu så länge har protesternas omfång och intensitet långt kvar till 2022 års nivå. Då, efter att sedlighetspolisen gripit och slagit ihjäl 22-åriga Mahsha Amini för en hårslinga som stack fram under hennes huvudsjal, exploderade Iran: under de mest dramatiska oroligheterna sedan regimens tillkomst dödades nära sexhundra personer.
Denna vecka har minst tre personer dödats, troligtvis fler.
Läs mer:
Protesterna växer i Iran – uppgifter om flera döda
