All mark som Israel tar över i fortsättningen, enligt försvarsminister Israel Katz, skall behållas. Hittills under markstyrkornas 18 månader i remsan, har endast ett par vägar hållits permanent. Metoden har varit att attackera en stadsdel eller ett flyktingläger när Hamas-krigare upptäcks där. När platsen ”rensats” från väpnade palestinier har israelerna dragit vidare, utan att lämna kvar soldater för att hålla området. Detta för att inte erbjuda fienden enkla måltavlor.
Denna taktik, uppger Jerusalem nu, gäller inte längre. Erövrad mark skall hållas. Avsikten, berättar premiärminister Benjamin Netanyahu för sina väljare och för USA:s ledning, är att pressa Hamas att gå med på ännu en utväxling av israelisk gisslan mot palestinska fångar. Netanyahus kritiker menar att detta är en charad: premiärministern vet att Hamas inte kommer lämna ifrån sig de bortrövade israelerna utan ett vapenstillestånd, garanterat av stormakterna. Netanyahus verkliga avsikt med den nya militärkampanjen är i stället, enligt oppositionsledaren Yair Lapid, att förlänga kriget och blidka koalitionens extremister – som vill annektera och bosätta Gazaremsan.
De förnyade striderna liknar inte de i krigets början, då Hamas fortfarande hade fungerande stridande enheter i ordnade befälskedjor. I dag består Hamas mest av enstaka personer med granatkastare eller automatkarbiner som ligger i bakhåll för israeler. Hamas ledare är gömda under jorden och även om Israel lyckas lokalisera dem så vill inte befälhavarna skicka markstyrkor in i minerade tunnlar, där Hamas har övertaget.
Detta är bakgrunden till de senaste veckornas stegrade dödlighet bland palestinska civila. När Hamas-ledare misstänks befinna sig på en plats beställer befälhavare fram flygbombning, kraftig nog att döda personer 30 meter under jorden. Eftersom Hamas tunnlar och gömställen alltid ligger under civil bebyggelse så drabbas i första hand icke krigförande. Under tidigare krig i Gaza har attentat mot palestinska ledare blåsts av när piloter sett civila i närheten av målet. Sådana hänsyn tas alltmer sällan. Den stora attacken i tisdags, då underrättelsetjänsten Shabak fick ett tips om att två höga Hamas-ledare befann sig under det europeiska sjukhuset i Khan Yunis, var ett typexempel. Muhammad Sinwar, islamiströrelsens högste ledare, och dess legendariske talesperson Abu Obeida dödades antagligen i attacken – men också över 60 civila.
Nyheten att USA förhandlar med Libyen om förflyttning av en miljon Gazabor har väckt harm men också löje i arabiska medier. Den lagliga regeringen i huvudstaden Tripoli, som hålls under armarna av Turkiet, och rebellregimen i Benghazi under veterangeneralen Khalifa Haftar, uppbackad av Egypten – har ett gemensamt. De vill bägge åt de stora summor libyska pengar som ligger frysta i USA:s banker sedan diktatorn Muammar Khaddafi störtades 2011. För att komma åt resurserna är de villiga att lova USA vad det vill. Men Libyen är en enda splittrad stridszon – nya hårda strider bröt ut häromdagen kring Tripoli – vars egna sju miljoner medborgare lever i brist och nöd. Tanken att det ramponerade landet skulle kunna erbjuda nya hem åt en miljon invandrare är tämligen fantastisk.
Läs mer:
Nathan Shachar: Gazakrigföringen vänder världen mot Israel
