Eldsvådan slukade tjugo kvadratkilometer grönområden. Tusentals personer på en rad platser evakuerades, bland dem munkarna i det katolska klostret Latrun och invånarna i den judisk-arabiska fredsbyn Neve Shalom.
Brandens kulmen inföll på minnesdagen för fallna soldater, och på självständighetsdagen dagen därpå, två datum späckade med ceremonier och evenemang. Det allra mesta ställdes in, då centrala landsvägar stängdes av och när de säkerhetsstyrkor som skulle övervakat högtidligheterna skickades att blockera vägar och evakuera ålderdomshem.
Medan branden ännu rörde sig med oroväckande fart mot Jerusalem, twittrade premiärminister Benjamin Netanyahus son Yair från Miami, där han bor: ”Det här är misstänkt, vänstern ville till varje pris sabotera nationaldagsfirandet … låt oss hoppas att de som tände på var araber och inga av våra egna”. Strax efteråt, i ett tal till nationen, uppgav premiärministern att ”araber startat bränder på arton olika ställen”.
Brandkåren har dementerat alla dessa påståenden. Oförsiktiga campare vållade branden. Som vanligt under sådana tillbud spriddes maningar på palestinska sociala medier om att anlägga nya bränder ”i kampen mot sionismen”. Tre palestinier, inga av dem israeliska medborgare, greps misstänkta för brandanstiftan, men bara en av dem har filmats under dådet. Inga av dem var i närheten av den stora branden, den som premiärministern utmålar som en arabisk krigshandling.
Som vanligt agerar Netanyahu efter mottot ”anfall är bästa försvar”. Det tyngsta ansvaret för brandkårens växande maktlöshet bär han själv. Polisminister Itamar Ben Gvir och finansminister Bezalel Smotrich, de bägge extremnationalister som dominerar koalitionen, har bantat ned brandkårens budget med över sexhundra miljoner kronor. Detta har betytt färre brandmän och uppskjutna inköp av livsviktig utrustning, bland annat nya helikoptrar. Samtidigt med dessa besparingar – och tack vare dem – har koalitionen ökat stödet åt ultraortodoxa seminarier och åt bosättningar på Västbanken.
