Häromdagen kom den syriska regimens väpnade styrkor till Sahnaya och Jaramaya, två städer med drusisk majoritet strax öster om Damaskus, för att samla in vapen. Det hela urartade till eldstrider, med tiotals dödade i vardera lägret.
Druserna, som var en av den störtade Assad-regimens hörnpelare, har bittra erfarenheter av dem som styr Syrien sedan i december. Under inbördeskriget begick sunnimuslimska jihadister flera blodiga massakrer på druser. Dessa är inte på humör att lämna över sina gevär innan de sett hur det nya Syrien utvecklas.
Rättrogna jihadister av den sort som nu har makten i Syrien betraktar ofta druser som den värsta sortens kättare, eftersom drusernas tro utvecklats ur islam men i dag är en separat religion. De senaste dagarna har någon spritt bildsekvenser på sociala medier där druser förbannar profeten Muhammad. Bilderna är helt klart förfalskningar i syfte att hetsa mot folkgruppen. Druser vördar både Muhammad och Jesus.
Under de senaste dagarna har Israels druser spärrat vägar och hållit krismöten med krav på undsättning av fränderna på andra sidan gränsen. En drusisk överste i Israels armé, Mufid Mara’i, sade i ett tal:
– Den 7 oktober 2023, då Hamas attackerade Israel, skyndade alla vapenföra druser söderut för att slåss mot terroristerna. Nu när de våra överfalls av likadana terrorister så väntar vi oss att Israel tar det på lika stort allvar.
Premiärminister Benjamin Netanyahu har lystrat till appellerna och flera nätter i rad låtit flygbomba mål i södra och mellersta Syrien. En bred israelisk allmänhet är med på noterna. Men Netanyahu har också andra goda skäl att göra drusernas sak till sin. Hans parti Likud har traditionellt haft många väljare bland Israels 200 000 druser. Men 2018 drev Likud igenom den så kallade ”Nationslagen”, som slår fast att endast judar har ”nationella rättigheter” i landet. Druserna tolkade detta som en raslag, och deras bitterhet är djup. Netanyahu är angelägen om att vinna tillbaka druserna inför valet 2026.
För Netanyahu är det bekvämt att framställa attackerna i Syrien som en humanitär insats för drusernas bästa.
En annan baktanke med den häftiga israeliska reaktionen är den regionala rivalitet Israel–Turkiet som tornar upp sig, med Syrien som arena. Turkiet stödde och bekostade de syriska jihadister som störtade Assad-regimen, och döljer inte att man söker en huvudroll i det nya Syrien, inklusive egna flygbaser. Israel, som sedan i december förstört Syriens flygvapen och luftvärn, signalerar att man inte accepterar detta. Dessutom, varnar Jerusalem, får syriskt infanteri inte närma sig gränsen till Israel.
För Netanyahu är det bekvämt att framställa attackerna i Syrien som en humanitär insats för drusernas bästa. Israel skickar förnödenheter till Syriens druser, landvägen och med helikoptrar. Men försvaret, som på söndagen fick order om en ny stor offensiv mot Hamas i Gaza, har gjort klart för regeringen att den inte har några soldater att avvara för markoperationer i Syrien.
Det är inte troligt att Syriens ledare Ahmad al-Sharaa gett order om angrepp på druserna. Hans mest akuta uppgift just nu är att, med hjälp av Frankrike och Turkiet, beveka USA att häva sanktionerna mot Syrien. Men al-Sharaa har inte full kontroll över sina män, många av dem religiösa fanatiker med ett blodigt förflutet. Massakern i mars, på hundratals alawiter i västra Syrien, skadade regimens anseende svårt.
Förra gången Israels druser höll massdemonstrationer var, ironiskt nog, i protest mot Israels stöd åt al-Sharaas rörelse al-Nusra under det syriska inbördeskriget. Al-Nusra och Israel samarbetade då mot Iran och Hizbollah, som upprättat baser i södra Syrien.
