Israels avsikt med de attackerna är tveklöst att slå en allt djupare kil mellan den hårda linjens falang och de som är redo till smärtsamma kompromisser. Gardets radikaler, som behärskar de flesta medier, lovade dramatisk vedergällning omedelbart efter USA:s attack mot atominstallationerna.
”Nu måste vi agera utan att spilla tid, stänga Hormuzsundet, attackera USA:s baser i Bahrain och alla västmakternas sjöfart”, skrev Hossein Shariatmadari, chefredaktör för tidningen Kayan, och ofta språkrör för den Irans högste ledare Ali Khamenei. Journalisten Ehsan Bodaghi, politisk reporter på nyhetsbyrån ISNA, svarade på X att just detta vore ett självmål: ”Det skulle dra in oss i konfrontation med våra grannländer och med Kina och Indien. Orkar vårt land med så många konflikter?”
Samtidigt varnar förre presidenten Mohammad Khatami på den mindre militanta nyhetssajten Jamaran: ”Vi måste agera med visdom och långsiktig planering, inte i ett känslorus och inte av hämndlystnad.”
Skillnaden mellan extremister och nyktra realister är inte bara ideologisk. Gardets ledare, som behärskat landets ekonomi och dess utrikespolitik i decennier, vet att ett regimskifte för deras del torde betyda antingen döden eller åtal för brott mot mänskligheten. Pragmatikerna har långt bättre utsikter att överleva en omvälvning, kanske till och med leda den, i stil med den rumänska revolutionen 1989, då tyrannen Nicolae Ceauşescu störtades och arkebuserades av personer ur sin egen krets.
Klyftan mellan maximalisterna, som kräver respons på USA:s attack, och pragmatikerna, som söker förhandlingar, kommer att vidgas dag för dag, så länge kriget med Israel och konflikten med USA fortsätter. Paradoxalt nog skulle den hårda linjens män ha mycket att vinna på en vapenvila och ett andrum för att stärka den förnedrade och militärt hjälplösa regimen. Men just dessa personer är psykologiskt och ideologiskt förhindrade att göra de eftergifter som krävs för att USA skall ge Israel order att blåsa av mörbultningen av regimen.
Att regimen är fullt medveten om sin sårbarhet framgår av de senaste dagarnas åtgärder för att avskärma undersåtarnas kommunikation inom och utom landet. Internet är svagt – det går inte att ladda upp videor – eller avstängt. Ett CNN-inslag på söndagen visade hur iranier i utlandet som ringer släktingar i hemlandet inte kommer fram. I stället möts de av inspelade meddelanden, såsom: ”Tack för att ni lyssnar. Livet är fullt av överraskningar – ibland gläder de oss, ibland utmanar de oss.”
Det förekommer måttfulla röster, men få regimkritiska. Alla i den inre kretsen begriper att allt som kan tolkas som kapitulation är farligt. Både president Masoud Pezeshkian och utrikesminister Abbas Araghchi säger att USA ”måste stå sitt kast” och ”acceptera sitt ansvar” – extremt milda yttranden jämfört vad extremisterna presterar.
Av allt att döma är det – fortfarande – omöjligt för någon i den styrande kretsen att knysta om skrotning av kärnvapenprogrammet. Men den dagen rycker närmare då regimens ideologiska och dess pragmatiska flyglar inte längre kan enas om en gemensam politik. Först då detta sker råkar regimen i akut fara.
