Så ska en fredspristagare se ut! Med valet av Maria Corina Machado har den norska Nobelkommittén sonat för ett par missar på senare år. Hon har inte bara hyllat friheten, hon har satt liv och lem på spel för friheten under många års kamp mot en blodtörstig regim.
I mars 2013, då Venezuelas kongress dryftade misstänkt fusk under presidentvalet, slet regimens folkvalda henne i håret tills hon föll, och sparkade sönder hennes ansikte där hon låg. Parlamentets ordningsvakt ingrep ej. Sedan dess är hon fredlös, ständig måltavla för obscena rykten och fantastiska anklagelser. Hennes livvakter attackeras och hennes bilar bränns. Hennes hem och hennes apparater avlyssnas och inspelningar av hennes intima göromål läggs ut på nätet.
Hon har mist sitt pass och sitt säte i kongressen. Varhelst hon framträdde – hon kan sällan göra det längre – stod regimens rödskjortor, beväpnade med tomflaskor, på pass. Medan Venezuela sjönk allt djupare i hunger och statsterror, jublade regimens fans i den västerländska vänstern, inte minst i Sverige. De bekräftade därmed den kända naturlagen: Kommunistiska förtryckarstater är allra mest älskade av fria nationers intellektuella, aldrig av sina egna.
2014 vittnade Corina Machado inför OAS (Organisationen för Amerikas stater) i Panama om övergreppen i sitt hemland. Venezuelas starke man – då som nu – Diosdado Cabello, förkunnade att hon skulle ställas inför rätta för ”landsförräderi, mord och terrorism”.
Våldet mot sådana personer, som är för kända för att dödas, är bara den synliga toppen på ett isberg av terror och massmord
Det går inte att räkna alla överfallen. Gång på gång, gråtande och blodig men oförstörbar som en seriefigur, är hon strax tillbaka, mer motspänstig än någonsin. Tillsammans med en annan dödsföraktande kvinna, domaren Maria Lourdes Afiuni, blev hon det demokratiska Venezuelas symbol och ansikte. 2009 gav Afiuni order om att släppa en politisk fånge som suttit fängslad i tre år utan rättegång. Samma dag förkunnade regimens grundare, president Hugo Chavez, i ett tv-tal att Afiuni, ”denna bandit, skall få trettio års fängelse”.
I det ökända INOF, ett tukthus för kvinnor, fick Afiuni smaka på Chávez hämnd. Man slog sönder hennes urinblåsa, släckte cigaretter på hennes hud, våldtog henne tills hon blev med barn och nekade henne vård när hon fick cancer. Hon hade varit död om inte Corina Machado och andra modiga personer lyckats smuggla ut uppgifter om hennes tillstånd. 2013 släpptes hon sedan Chávez mest kände beundrare, vänsterdebattören Noam Chomsky, vädjat om nåd för hennes räkning. Men Afiuni har mist alla rättigheter, får inte ha pass, inte bankkonto och inte använda sociala medier.
Våldet mot sådana personer, som är för kända för att dödas, är bara den synliga toppen på ett isberg av terror och massmord. I juli 2019 lade FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter, Chiles socialistiska ex-president Michelle Bachelet, fram en rapport om ”utomrättsliga avrättningar” i Venezuela mellan den 1 januari 2018 och den 19 maj 2019. De flesta av dessa dåd kunde knytas till regimens speciella dödspatruller, FAES, och antalet torde vara något av ett rekord: 6 756 dödade civila på knappt ett och ett halvt år! (Under Chiles sjuttonåriga diktatur 1973-1990 dödade eller ”försvann” Pinochet-regimen 3 227 personer.)
I primärvalen inför 2024 års presidentval besegrade Corina Machado andra oppositionskandidater med lätthet. Regimen, väl medveten om hennes folkliga stöd, förbjöd henne att delta. Oppositionen utsåg då andra kandidater, men även de bedömdes av den sittande presidenten Nicolás Maduro som alltför farliga. Inte förrän oppositionen valt en extremt färglös kandidat, den åldrige ex-diplomaten Edmundo González, kunde valet äga rum. Oppositionen vann en överlägsen seger – men regimen utnämnde Maduro till vinnare utan att redovisa rösträkningen. Oppositionen har kunnat redovisa stora delar av resultaten.
Få fredspristagare, nästan inga, har uppnått fred. Deras roll är att inspirera oss. Den som inte inspireras av årets pristagare har ett hjärta av sten
Corina Machado levde vid det laget under jorden. Den 10 januari i år, timmar innan Nicolás Maduro skulle sväras in, dök hon upp i Caracas centrum och höll ett brandtal från taket till en lastbil. Strax efteråt greps hon. Men reaktionen världen över blev så häftig, också från Spanien, regimens enda allierade i den fria världen, att hon släpptes. (Spaniens regering vägrar lyckönska pristagaren.)
Strax efter prisbeskedet talade Corina Machado i telefon med Donald Trump, och prisade honom. Hon har uppmanat honom att fortsätta sin kampanj, inklusive de militära förberedelserna, för att störta Maduros regim. En USA-intervention vore moraliskt försvarlig, säger hon, eftersom Venezuelas regim sedan länge är olaglig.
Men det är viktigt att skilja mellan dessa bägge Nobelpriskandidater. Maria Corina har i snart tjugo år ägnat all sin tid åt saken, utan en tanke på sitt eget skinn. Hennes första ord under samtalet från Oslo var ”Men jag är ju bara en av alla de… det här är en hel rörelse, ett helt samhälle” – otänkbara ord i Trumps mun.
I den mån han verkligen lyckas skapa något beständigt i Gaza, så är Trump värd att hyllas. Men han kommer aldrig att ta några personliga risker för höga ideals skull, och han kommer aldrig, som Corina Machado, att lysa upp ett andligt mörker. Trumps drivkraft är fåfängan, hennes är samvetet.
Få fredspristagare, nästan inga, har uppnått fred. Deras roll är att inspirera oss. Den som inte inspireras av årets pristagare har ett hjärta av sten.
Läs mer:
Lars Calmfors: Jag klarar inte längre av att följa när politiker debatterar ekonomi
Nathan Shachar: Han är Sveriges störste liberal genom tiderna – och fortfarande en inspiration
