På eftermiddagen 2 maj, i byn Asira norr om Nablus på Västbanken, fick den 24-åriga lärarinnan Huda värkar. Till rätt nyligen födde många av byns kvinnor hemma, med hjälp av barnmorska. Men det här var Hudas första barn, och hon kände sig tryggast på universitetssjukhuset al-Najah, som ligger strax intill, fem minuter med bil.
Hudas man Basel skyndade iväg för att leta upp en granne med bil. Det var inte svårt – hälften av byns män går sysslolösa sedan krigsutbrottet, då palestinier miste sina israeliska arbetstillstånd.
När de nalkades vägspärren såg de att den var bemannad, ett gott tecken. Obemannade spärrar är låsta och ingen kommer fram. Där var en lång kö av bilar före dem.
Basel sade till sin fru att köra förbi kön. Han utgick ifrån att de israeliska soldaterna skulle låta dem passera vägspärren när de förstod att värkarna satt i gång och att hans hustru skulle föda när som helst. Men soldaterna lät sig inte bevekas: ingen har förtur, utom ambulanser, fick makarna veta.
Basel säger att han protesterade högljutt. Huda blev rädd att han skulle reta upp soldaterna och bad honom vara tyst.
De åkte tillbaka till byn och ringde efter ambulansen, som betjänar flera byar i området. Den var strax framme. Huda tog plats och det bar iväg tillbaka till vägspärren.
Men där hade det hänt saker under tiden. Berget Ebal, på vars sluttningar allt detta utspelar sig, har ett altare av sten nära toppen. Enligt Bibelns femte Mosebok uppfördes det av israeliternas härförare Josua efter segern över den kananeiska staden Ai. Nyligen började israeliska bosättare besöka altaret, först sporadiskt men numera flera gånger i veckan. Detta är en trend. Över hela Västbanken har fler och fler historiska lämningar, äkta och påhittade, utsetts till vallfartsmål. De mest populära är de som ligger i eller nära palestinska samhällen. När bosättare närmar sig sådana platser spärrar militären genast av området. Det mest eldfängda av fornminnena är Josefs grav, mitt inne i storstaden Nablus, dit israeliska extremister vallfärdar i hundratal, ofta nattetid, med stor kalabalik som följd.
Just som ambulansen nådde vägspärren körde två bilar med bosättare förbi, på väg till Josuas altare. Spärren slog igen framför näsan på ambulansen. En ny palaver utbröt, med förbannelser mellan Basel och soldaterna.
– Jag blev så rädd att det skulle hända något. Jag tror det satte i gång förlossningen. I alla fall började det då, säger Huda.
Ambulansföraren Louay Sawalha, som varit med om en del under 20 år på posten, vände om och körde i motsatt riktning, mot Jordandalen:
– Man kör åt fel håll. Sen, om man har tur, så går det att ta sig in i Nablus österifrån, på omvägar. Det tar en timme till sjukhuset på det viset.
Då de kom fram till sjukhuset var det hela redan över. Louay hade stannat vid vägkanten, förlöst Huda och svept in hennes son i en filt. Bägge befinner sig väl, men familjen vill inte synas på bild. Den nyfödde har fått namnet Faraj – ”glädje”.
De många historier som nu florerar, om födslar i baksäten eller vid dikesrenen har satt sina spår, berättar Huda:
– Alla jag känner som skall föda har börjat planera. Två veckor i förväg tar de sig till närmaste stad, hyr ett rum eller flyttar in hos bekanta – för att inte råka ut för det som hände mig.
Den 19 mars återupptog Israel krigföringen i Gaza. Samtidigt ändrades rutinerna för avspärrning och vägspärrar. Nära tusen vägspärrar styckar nu upp Västbanken. Ett område hälften så stort som Skåne. När den nya avspärrningsregimen trädde i kraft, förstod ingen att den skulle bli permanent. Inga tidningsrubriker upplyste världen om att palestinierna på Västbanken över en natt fått ett helt nytt liv. Sten- och stålbarriärer spärrar av alla byar och alla städer. De enklaste vardagsbestyr har blivit tidskrävande och farliga. Den som måste från Asira till Nablus när vägen är stängd får gå till fots över berget om natten, strax intill den israeliska militärbasen på toppen, där vakterna har order att skjuta skarpt mot alla som närmar sig.
Asira har varit en gynnad by, eftersom den inte haft någon israelisk ”utpost” till granne. Utposterna, som etablerats utan tillstånd men bekostas på omvägar av staten, är ofta operationsbaser för bosättare som besöker palestinska grannar om natten, bränner bilar, stjäl får och skjuter skarpt omkring sig. Att leva intill en utpost är ett liv i ständig ångest. I söndags tillkännagav försvarsminister Israel Katz att några av de mest aggressiva utposterna skall legaliseras och flera nya byggas. Ett av dessa projekt är en ny bosättning på berget Ebal, intill Josuas altare – minuter från Asira. Beslutet, sade Katz, var svar på tal till den franske presidenten Macron, som lovat erkänna Palestina.
