Redan i februari i år insåg kurderna att de var på väg att överges av USA:s president Donald Trump och därmed blottas för en turkisk offensiv. Turkiet hävdar ju sedan länge att Syriens väpnade kurder är en gren av den terrorstämplade turkisk-kurdiska gerillan PKK. De syriska kurdernas väpnade gren, YPG, är stommen i den USA-stödda syriska enhetsfronten SDF, som spelade en huvudroll då IS besegrades 2015.
Under förhandlingar med Syriens nye härskare, Ahmad al-Sharaa, lovar kurderna att inlemma sig i den nya syriska armé som nu byggs upp – efter att den förra regimens försvar bröt samman i december. På så vis hoppas kurderna att skaffa sig politiskt skydd mot en turkisk attack. Det är ingen liten omställning som krävs från kurdernas sida: under många år slogs deras SDF på liv och död mot Ahmad al-Shaaras Turkiet-stödda jihadister.
Under sin förra presidentperiod gav Trump order om militär utrymning av Syrien. Hans rådgivare lyckades dock övertyga honom att inte överge Syriens kurder strax efter att dessa spelat huvudrollen under de blodiga slagen mot IS. I dag finns ingen i Washington som kan beveka Trump, och truppreduceringen började redan i höstas, utan att detta rapporterades.
Bland alla andra svindlande förändringar i regionen på sistone skall också räknas Trumps stora sympati för Turkiets president Recep Tayyip Erdogan. Presidenten tröttnar inte på att prisa sin turkiske kollega. Senast skedde det häromdagen under en presskonferens tillsammans med Benjamin Netanyahu, som såg mycket olycklig ut under Trumps svada om ”den käre vännen Erdogan”.
Det är inte helt klart vari Trumps känslor för Erdogan består. En aspekt av saken är Trumps ambition att sälja superflygplanet F-35 till Turkiet. Efter att Turkiet retat sina Nato-partners med att köpa det ryska luftvärnssystemet S-400 uteslöts landet från F-35-projektet. Detta vill Trump ändra på. Israel vädjar till honom att inte sälja planet till Turkiet, vars ambitioner i Syrien är på väg att kollidera med Israels. Turkiet har redan militära styrkor, rådgivare och annan personal på flera syriska militärbaser, och siktar på att förlägga stridsflyg i centrala Syrien. För att skydda sina plan måste Turkiet i så fall bygga upp ett effektivt luftvärn kring sina baser. Men detta skulle beröva Israel en stor strategisk fördel, uppnådd under de gångna krisåren: frånvaron av luftförsvar över både Syrien och Libanon – och därmed också fritt fram för israeliskt flyg hela vägen till Iran.
Turkiets viktigaste strateg, utrikesministern och mångårige underrättelsechefen Hakan Fidan, upprepar att Ankara inte söker konflikt med Jerusalem. Enligt vad DN erfar pågår kontakter i frågan mellan länderna i frågan. När det ryska flygvapnet etablerade sig i Syrien 2015 stod dess befäl i ständig förbindelse med den israeliska flygledningen, och piloterna såg i realtid vem som var vem i det begränsade luftrummet.
Turkiet lust och förmåga att agera stormakt i Syrien hänger på flera faktorer: dels på dess tumultartade inrikespolitiska situation, dels på Donald Trumps fortsatta vänskap. Vad som än händer så förblir Syriens framtid ett virrvarr av risker och stridande viljor – på tok för komplicerat för några säkra förutsägelser.
Läs mer:
Israels militär anordnar turistturer i ockuperade delar av Syrien
