Djuren, naturen och kulturen står i centrum i Ernst Billgren och Roland Perssons parallella utställningar. Konstnärligt är de väl egentligen varandras motsatser, men båda kan sägas vara rotade i en naturromantisk bildvärld som de använder för sina egna syften. Billgren visserligen på ett mer distanserat sätt jämfört med Perssons känslostarka symbolik, men ändå.
I en stor sal på Nationalmuseum har Ernst Billgren skapat en totalinstallation av målningar, skulpturer, keramik, specialdesignade pallar och en matta. De flesta gjorda särskilt till utställningen. Brunmurriga landskap samsas här med havsvidunder, sagoaktiga altarbilder, änder och rävar. Allt delar av hans vanliga rekvisita, men som nu får en effektiv inramning genom det traditionstyngda museet.
Och det är en speciell upplevelse, på en gång komisk och upplyftande, att se hur Billgrens konstfärdigt gjorda attrapper slår till med full kraft.
Han ger sig själv extra draghjälp genom de parafraser han målat av kända verk ur museets samlingar, bland annat Gustaf Cederströms ”Karl XII:s likfärd”. Billgrens grepp att låta den döde kungen sväva en bit ovanför båren är ingen omvälvande förskjutning av motivet, men imponerande snitsigt målat.
Att museet saknar verk av Bruegel den äldre avhjälper Billgren genom en nytolkning av dennes bekanta vinterlandskap, ett kontrastrikt myller av människor och djur som avtecknar sig mot den vita snön. Men här med ett tillägg i form av en gyllene spade som hänger ner från ramen.
Tilltaget är en blinkning till verk av idolen Dick Bengtsson som just nu visas på Sven-Harrys konstmuseum. Fast Bengtsson hängde på sin tid en vanlig gul plastspade under sina gråbruna målningar föreställande timmerhus.
I Billgrens utställning på Nationalmuseum finns några montrar med allehanda prylar, släktfoton och serietidningar han ritade som barn samt därtill Bengtssons egna skisser till sina målningar. Enkla konturteckningar kalkerade från andra bilder.
Det är ett konsthistoriskt scoop, en del av föregångarens arkiv som Billgren nyligen ropade in på auktion.
Hans samling av minnesprylar är dessutom påfallande personlig för en konstnär som säger sig sakna personlighet.
Roland Perssons utställning på Färgfabriken är också en imponerande scenografisk presentation, där verk från över två decennier satts samman till en sammanhållen berättelse. Om förgänglighet och vår civilisations sårbarhet.
Pressmaterialet meddelar att Perssons noggranna silikonavgjutningar i naturlig storlek är ett sätt att undvika alla spår av handens avtryck och gester. Det är jag tveksam till, eftersom denna stilsäkra metod är lika förknippat med just honom som Billgrens rävar är Billgrenska. Fast nog framställer Persson utsnitt av naturen som nästan framstår som mer verkliga än naturen själv.
I konsthallens väldiga sal hänger jättelika näckrosblad med slingrande stjälkar, som vore de på tork. En kaktus rötter har fått hjälp att nå silikonvattnet i glasburkar. Ett träd har virats om med lakan. En stor pumpa får ligga mjukt på en madrass. Överallt stöttor, stagningar och lagningar av olika slag. Det är som att bevittna en räddningsaktion, men iscensatt av någon som sedan lång tid är frånvarande.
Materialets tyngd och färgprakt ger Perssons former en livgivande karaktär men förruttnelsen tycks nära förestående. Växterna är än så länge behagliga att betrakta, fast att de brer ut sig över golvet som om de är på väg att ta över hela konsthallen.
Jag inbillar mig att silikonet skulle kunna kväva och omsluta människor och stundtals gläntar Perssons illusoriska gestaltning på dörren till det motbjudande. Han ger sig lika gärna hän åt att återge smuts och mögel som växtkraft.
Detta driver han till fulländning i ”Dreamhouse”, ett förtätat bygge inne i Färgfabrikens utställningsrum med golv och väggar täckta med silikon. Där inne luktar det till och med som i ett fuktskadat ödehus. Eller om den unkna doften kommer från huvudet av ett halshugget hjortdjur som syns i änden av den labyrintiska korridoren? Våra ögon möts när jag gått runt ett hörn.
Perssons kusliga stilleben länkas besynnerligt samman med en målning från Billgrens utställning. Fast där är det kroppen av ett rådjur som är i fokus och huvudet vårdslöst övermålat av en trädstam i bakgrunden. Verket, en ny version av en gammal bild, liksom kortsluter sig själv men fungerar ändå.
Och det märkliga sker att lite av Perssons melankoli spiller över på Billgren gäckande tablåer.
Läs mer: ”Jag har fått bort mig själv som diktator över min konst”
Läs mer om konst på dn.se
