Hur skriver man historia? Efteråt eller medan den pågår. Victor Klemperer med sina krigsdagböcker om nazismens vardag är ett lysande exempel på det senare, nedtecknade mellan 1933 och 1945. Historieböckerna är fulla av årtal och minnesmärken som sällan befattar sig med människornas liv i hemmen och på gatorna.
Som Sebastian Haffner konstaterar i ”En tysk mans historia”, senast aktuell genom Gerhard Hoberstorfers monolog på Stadsteatern i Stockholm 2024: ”Om man läser de normala historiebeskrivningarna, frestas man tro att historia utspelar sig mellan några dussin personer som styr folkens öden och vilkas beslut och gärningar resulterar i det som senare kallas historia”.
Att läsa Klemperer är tvärtom överrumplande, som om allt ägde rum medan du håller boken i handen. Oro för hustrun Evas dåliga hälsa sida vid sida med nazisternas härjningar på Dresdens gator, en afton i goda vänners lag – ”Vi satt till halv tre och kom i säng klockan tre” – eller varför inte ett besök på den nya Universumbiografen på Prager Strasse, visserligen med en bänkgranne i Reichswehruniform, ivrigt applåderande när Hitler och Hindenburg visar sig på vita duken.
Här finns inga skyddsnät, inga möjligheter att påstå – som man hör ibland – att antisemitismen ”lever under ytan”. En billig metafor för den som inte vill se. En onsdag i september 1933 behöver man bara titta ut genom fönstret: ”Gatorna igenkorkade av SA.”
För paret Klemperer är kvällsbio samma självklara nöje som för de flesta tyskar under mellankrigsperioden, vilket understryks när det någon gång uteblir: ”Vi var inte på bio”. För lingvisten Victor gav dessa avkopplande stunder därutöver inspiration till den semiotik som var ett av hans akademiska specialområden. Även filmen talar ett språk.
Övergången från stumfilm till ljudfilm gav honom en kick. Till den grad att han efter varje biobesök noterar sina intryck och samlar material till den parallella dagbok som nu föreligger i svensk översättning, ”Ljus och skugga. Filmdagbok 1929–1945”. En tredjedel av dessa anteckningar återfinns i krigsdagböckerna, resten trycks här för första gången. Resultatet är en filmhistorisk klenod.
Redan den första noteringen – 9 juni 1929 – slår an ett grundackord. En stumfilm med två korta ljudfilmer som förspel. ”Panoptikum”, säger Eva och tillägger ”att här erbjuds ju faktiskt bara artificiellt teatersurrogat, alltmedan filmkonsten är sui generis” – konst i sin egen rätt.
Victor Klemperer är allt annat än originell i sin kritik av ljudfilmen i denna inledande fas. Eva hade rätt. Skådespelarna låter som talande dockor. Det som trots allt gör hennes man till ett levande vittne är att han ger efter för sina lägre impulser, lycklig som en tioåring på söndagsmatiné: ”Jag tycker så mycket om att gå på bio”. Han är trollbunden av filmen som den nya tidens tekniska uppfinning, ett välkommet alternativ till ”det moderna teaterlivets sorgligt splittrade tillstånd”.
Förr talade man om skuggspel, nu går man in i den mörka salongen för att vara med om ett ljusspel: ”Detta visar också vilket lyckat språkligt grepp uttrycket ljusspel är, ty här handlar det verkligen om att glatt leka med livets alla fenomen: livsformerna glider förbi i sin betagande outtömlighet, medan bekymren får stå tillbaka.”
Klemperer är ingen smygcineast. Vad han skriver är ett slags variationer på krigsdagböckernas sociologi. Filmens vardag. 1937 återupptäcker han biografen vid Freiburger Platz i Dresden. ”Den har den mest naiva (verkligt proletära och entusiastiska) publiken, den är billigare än de andra biograferna, den har bra program, bra bild och den bekvämaste parkeringsplatsen, en riktig hamn.”
Under närmare sju år, 1938 till 1945, är Victor Klemperer som jude förbjuden att gå på bio. Att han tidigt konverterat till den kristna tron hjälper inte
Glöm senare tiders regissörsvurm. Victor Klemperer trivs bäst i sällskap med sina favoritskådespelare, bland andra Lionel Barrymore och Greta Garbo som rysk dansös, ”hysterisk och mänsklig på samma gång”. En i dag bortglömd operastjärna som Jan Kiepura gör honom aldrig besviken. ”Marlene Dietrich nästan ännu bättre än Jannings.” Även Zarah Leander får godkänt.
Mer överraskande är hans försiktiga, närmast pliktskyldiga uppskattning av Chaplin, som han ser i ”Stadens ljus”. Påskdagen 1931. ”Mycket fint – men knappast ett steg framåt. Och jag tror heller inte att Chaplin kommer att vidareutvecklas.”
Tre plus.
Under närmare sju år, 1938 till 1945, är Victor Klemperer som jude förbjuden att gå på bio. Att han tidigt konverterat till den kristna tron hjälper inte. Klen tröst, som Johan Klingborg skriver i sitt instruktiva efterord, att han slipper ta del av den nazistiska propagandan i dess mest intensiva fas.
Läs fler artiklar av Leif Zern och läs fler bokrecensioner
