Om man skulle ge Caspar David Friedrichs tavlor ett samhällsuppdrag, skulle det kunna handla om meditation. Inför vissa konstnärers målningar andas man ut, blir tyst och fredad för allt omkring, seendet vänds inåt och bröstkorgen vidgas. Samma effekt har hans yngre bröder, om man får säga så, Vilhelm Hammershøi och Mark Rothko.
Det låter kanske fruktansvärt foträtt att lyfta fram en sorts terapeutisk bieffekt hos konsten. Då vill jag försvara mig med att det förmodligen är det minst grova utnyttjandet Friedrichs konst har utsatts för genom århundradena: här ligger riktmärket på Hitler-Tyskland.
Den tyske författaren Florian Illies har fått stora framgångar med böcker som ”Århundradets sommar. 1913” och ”Kärlek i hatets tid”. Han skriver kulturhistoriska essäer med journalistens anslag; berätta lite om mycket, visa hur fort tiden går och hur mycket som händer varje år, varje ögonblick. I den nya boken, ”Tystnadens magi. Caspar David Friedrichs resa genom tiden”, avhandlas två sekler på 200 sidor.
Det är ett oförväget projekt, med tanke på den väldiga mängd vetande som finns. Caspar David Friedrich föddes i svenska Pommern 1774 och dog i Dresden 1840. Den norske konsthistorikern Andreas Aubert brukar anges som den som återupptäckte Friedrich i slutet av 1800-talet och sedan dess har den tyske romantikerns stjärna varit i ständigt stigande (med en tillfällig svacka under 68-rörelsen).
Längtan till någonting känns nästan fysiskt när man ser hans verk, om så bara på skärm. De bortvända människogestalterna, de få som dyker upp i hans landskapsmålningar, tycktes tala direkt med det moderna, både om den hoppfulla drömmen om en stad ovan molnen och om sorg och ensamhet. Till exempel berättade Samuel Beckett i en intervju på 1970-talet att ”Två män som betraktar månen” (kring 1824) hade inspirerat honom till ”I väntan på Godot”.
Efter läsningen vill man ta upp tavlorna i knäet och vagga dem
Även om Friedrich ofta hade svårt att försörja sig och även om det stora, breda erkännandet kom först efter hans död, saknades det inte samtida som såg hans storhet – verkligen såg den. Novellförfattaren Heinrich von Kleist (”Markisinnan von O”, ”Michael Kohlhaas”) skrev 1810, in i själen tagen av Friedrichs havslandskap, att det seende som framkallades var ”som att få ögonlocken bortskurna”.
”Tystnadens magi” handlar om konstnären och konsten, men ännu mer om själva tavlorna, konstens tingsliga sida. Illies har funnit en distinkt form för sin essä, allt speglas genom de fyra elementen, som får varsina kapitel. Tavlornas ofta äventyrliga liv nystas upp, där de vandrat från staffliet i Dresden i början av 1800-talet, till släktingars vindar, till seniorhem för gamla adelsfröknar, till brinnande museer och Röda arméns lagerhus för krigsbyte i Berlin.
En lustig anekdot handlar om hur en förstudie till ”Det stora hägnet” ska lånas ut till en utställning i New York. Ägaren kan plötsligt inte hitta tavlan. Det visar sig att hans hushållerska har ställt undan den bakom en rock i garderoben, därför att tavlan var i vägen när hon städade.
Ännu mer hårdför hantering utsätts konsten för under andra världskriget, när den ställs i tjänst hos nazismen. Illies berättar bland annat om hur soldater efter en föreläsning får små häften att stoppa i bröstfickan på uniformen, där de närmast hjärtat ska bära en beskrivning av Caspar David Friedrich som en ”blond, karaktärsfast och stridbar” tysk, samt en analys av hans konst som något som står i förbindelse med de gamla germanerna.
Efter läsningen vill man ta upp tavlorna i knäet och vagga dem, för att det känns som om de är helt utmattade av vanvård och fascistiska projiceringar.
Det är fascinerande att så konkret påminnas om hur många liv ett och samma verk kan ha genom seklen: värdelöst och oskattbart, gods och abstraktion, inte sällan inom loppet av några ögonblick. Mängden trådar som Illies drar i blir i sig en berättelse om det kaos av värderingar som omger ett konstverk.
Men Caspar David Friedrich försvinner i virrvarret av stories. Det är inte bara de två seklernas fel, utan också den form som Illies har valt. De fyra elementen är en tydlig och elegant ram; ändå är den inte stark nog att hålla emot när anekdoterna och scenerna staplas på varandra. Det är svårt att följa, inte minst av ett så banalt skäl som att de korta styckena ständigt byter tidsperiod; en brand i München 1931 blir avlöst av en historia från Dresden 1802, med bara en asterisk som läsanvisning.
Det hade nog kunnat fungera med en mindre andfådd stil. Florian Illies goda humör ställer sig i vägen för koncentrationen, då och då med rena putslustigheter. Visst, han anpassar tonen, som när Friedrichs bror dör i en olycka på isen, eller när han skildrar hur en såld tavla ger en judisk familj möjlighet att fly i början av 1940-talet. Det är bara det att var och varannan av dessa berättelser har en sådan våldsam tyngd att man hade velat få bli kvar i dem.
Även när de är till synes mer lättsamma. Stiftsdamen på seniorhemmet saknade Caspar David Friedrich-tavlan varje dag, efter att hon sålt den för att hon inte hade råd med brandförsäkringen.
Läs fler texter av Malin Ullgren här, och fler av DN:s bokrecensioner här
