Var är alla andra? Såväl FN som UNICEF får kängor från norskan Linn (Kristine Kujath Thorp), säkerhetsansvarig på ett fältsjukhus som drivs av Läkare utan gränser. Hon befinner sig i inbördeskrigets Centralafrikanska republiken där eldsjälar försöker göra skillnad, men där motvindarna alltid blåser kraftigt.
Vikten av att öppna omvärldens ögon betonas när Linn introduceras i en direktsänd intervju på länk med NRK. För att verkligen trycka på kontrasten mellan där och här, trygga Norden och ansträngda Afrika, övergår hennes inslag till ett reportage om Norgebornas julshopping.
Övertydligt? Jo, men kanske en nödvändighet.
”Kan vi ta en bild?”, undrar Linn några scener senare. För att få till det perfekta medielockbetet placerar hon en läkare intill patienter som inte är hans egna. Ilsket avfärdar han det hela som ”sånt iscensatt skit”. Blodet, misären, sjukdomarna – det här är ju på riktigt.
Nåja, ”Före mörkret” är gjord efter manus och har skådespelare i rollerna. Med andra ord: en spelfilm, i sig ett slags iscensättning – om än baserad på en sann historia. Verkligheten gestaltas visuellt med ryckig handkamera, täta närbilder och bitvis desorienterande klippning mellan fragmentariska ögonblick. Bildspråkligt får man en bekant känsla av den sortens formmässiga realism som håvar efter adjektiv som ”nervig”, ”realistisk”, ”autentisk” eller ”dokumentärlik” (det senare en guldstandard för somliga filmskapare).
Dramaturgiskt, då? Visst blir det svettiga timmar runt julafton, då det redan tungt belastade fältsjukhuset blir en kokpunkt. Plötsligt upptäcks en muslimsk man som gömmer sig i lokalerna, bara ett stenkast från en kristen milis som skriker efter blod. Hur långt är Linn och kollegorna villiga att gå för att skydda honom? Hur mycket är ett enda liv värt när många fler riskerar att dö?
För oss (vi-och-dem-perspektivet är centralt) som slipper leva i en konfliktzon är det viktigt att vägra bli avtrubbad. Krigsoffer får inte bli ansiktslös statistik som bara skummas förbi. ”Före mörkret” slår ett slag för varje människas värde, men går emellanåt vilse i kaoset och får svårt att navigera mikrokonflikterna. I tv-serielikt nedslag ses rollfigurer (däribland svenska Alexander Karim) vars namn man inte hinner lägga på minnet.
Även om turbulensen är en del av poängen hamnar estetikens förutsägbarhet och dramaturgins andfåddhet ibland i vägen för ämnet. Varje människa må vara unik, men tyvärr inte varje film som försöker påminna om det.
Se mer. Tre andra filmer om hjälparbetare: ”Beyond borders” (2004), ”Kärlekens slöja” (2006), ”A perfect day” (2015).
Läs mer:
Fredrik Sahlin: Årets filmfestival i Göteborg ägnar sig åt etisk skuldsanering
Fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Sebastian Lindvall
