I ”Shifty” finns ett apart klipp från en tv-studio som går i murriga brungula 70-talsfärger. I en soffa sitter en kvinna med fluffigt rågblont hår tillsammans med hunden Bruno, som ser ut som en korsning mellan en boxer och en bulldog. Med gravallvarlig min berättar kvinnan att en veterinär förklarat att hennes hund ”håller på att byta kön” – hanorgan tillbakabildas och honorgan utvecklas. Under hennes utläggning vänder sig hennes Churchill-liknande ”intersexuella” hund mot kameran som om den ser Storbritanniens framtid i vitögat – en värld där gränser upplöses och allt blir flytande.
Det är en obetalbar scen som sätter tonen för Adam Curtis nya dokumentärserie om livet i Storbritannien under 1900-talets två sista decennier. BBC:s kultförklarade ”arkivkung” är tillbaka på hemmaplan efter att ha utforskat den sovjetisk-ryska smärtpunkten i enastående serien ”Russia 1985–1999. TraumaZone”. ”Shifty” är inte fullt lika traumatisk, men det är svårt att inte vilja göra en orosanmälan efter att ha plöjt fem timmar av Curtis ironiska textremsor i retrofult typsnitt projicerade på hypnotiska arkivbilder.”
Regissören menar att Storbritannien började rosta i samma stund som Margaret Thatcher tog plats i 10 Downing Street. Hennes ”chockterapi” mot den brittiska industrin lamslog arbetarklassen och bäddade för ett demokratiskt sönderfall. Gamla keynesianska ideal om ”the common good” ersattes av en privatiseringsvåg där till och med vattentillgångarna såldes ut. Curtis menar att den ohämmade individualismens framväxt under 80-talet lett till att vår kollektiva verklighetsuppfattning gradvis har upplösts.
Serien inleds med ett försåtligt klipp där Thatcher öppnar dörren till sitt arbetsrum för att släppa in en grupp barn – anförda av Jimmy Savile, som efter sin död avslöjades som en av Storbritanniens mest ökända sexualförbrytare. Detta blir upptakten till en psykedelisk tripp som rymmer Ozzy Osbourne, Tony Blair, prinsessan Diana, Morrissey, Jarvis Cocker, Frankie Goes to Hollywood och Stephen Hawking. Rejvdans, remixkultur med fastighetsboom, Falklandskriget och fantomsmärtor efter ett förlorat imperium.
Med sin sedvanligt subtila ironi tecknar Curtis en mörk bild av ett ”broken Britain” där egoismen styr, där allt är nischifierat och cyniska politiker slutat arbeta för det allmännas bästa och i praktiken lämnat över makten till finansvärlden. Om ”TraumaZone” skildrar det katastrofala kaoset som bäddade för Putin, så visar ”Shifty” den brittiska äggröran som i slutändan banade väg för Brexit.
Det är inte bara Thathers Tory-parti som piskas, även landets liberaler får sin släng av sleven. Curtis menar att liberalerna inte kunde förlåta arbetarklassen för att den röstade på Thatcher (något som återupprepades i samband med Brexitvalet). Enligt Curtis blev följden att de drog sig undan politiken och tog sin tillflykt till kulturvärlden.
Tendensiöst? Tvärsäkert?
Absolut men även om Curtis hamrar in sina teser stenhårt så är det en oavbrutet fascinerande och underhållande tidsresa som på ett unikt sätt blandar politik, psykologi och popkultur för att skildra ett samhälle i förändring. En metod som Curtis fulländade i den fenomenala essäistiska serien ”Can’t get you out of my head” (döpt efter Kylie Minogue-hiten) och där han skildrar hur idéer, känslor och teknologins framväxt format vår splittrade samtid.
Det är ingen hemlighet att Curtis har riktat skarp kritik mot journalistiken för dess oförmåga att fånga och förmedla människors djupaste känslor – något som i grunden är farligt om man på allvar vill förstå vad som faktiskt händer i ett samhälle. Även om jag inte köper alla magister Curtis teser med hull och hår, kan jag inte få denna tankeväckande serie ur huvudet. Om inte annat är ”Shifty” ett unikt diskussionsunderlag inför framtiden. Dela in dig själv i hårt nischade smågrupper och diskutera fritt!
”Shifty” finns att strömma gratis på Youtube
Läs mer:
Adam Curtis: ”Jag ville fånga den saliga röran som bäddade för Putin”
